Krisen i Ukraina tar en allt allvarligare vändning, och hotar nu landets enhet.
På den autonoma halvön Krim (som 1954 skänktes till Ukraina av dåvarande Sovjetledaren Nikita Chrustjov, och där ryska flottan har en stor bas) har tungt beväpnade milisgrupper ockuperat delstatsparlamentet och två flygplatser, och en ryskvänlig provinsregering installerats.
Etniska ryssar är i majoritet på Krim, men där finns också ukrainare och krimtatarer.
De sistnämnda som förföljdes av Stalin är livrädda för att på nytt hamna under ryskt styre. Men inte ens de etniska ryssarna är eniga om att en anslutning till Ryssland skulle vara det bästa för Krim.
Den ryska ekonomin har stagnerat, och Putin kan varken erbjuda välstånd eller frihet.
Ukraina har inte heller mycket att erbjuda. Statskassan är tömd, ekonomin är nerkörd och ingen vet vad slags demokrati som kommer ut ur det nuvarande tillståndet.
Krisen i Ukraina utmålas ofta som resultatet av en geopolitisk dragkamp mellan Europa och Ryssland. Ja, rentav mellan öst och väst. I så fall kan man säga att Putin vann första ronden när han lyckades förhindra att Janukovytj skrev på ett framförhandlat associationsavtal med EU i november.
När ukrainarna svarade med att jaga i väg Janukovytj, så var det ett bakslag för Putin och hans storryska drömmar.
Båda sidor förefaller just nu däckade av utvecklingen i Ukraina. Frågan är vem som reser sig snabbast. Ryssland har mest att förlora i tredje ronden.
Utan Ukraina blir det inget av den Euroasiatiska union som Putin försöker få till stånd, och vars övriga två icke-ryska ben utgörs av den vitryska diktaturen och det korrupta och familjestyrda Kasakstan.
EU:s intresse för Ukraina är inte lika uppenbart som Rysslands, och Unionens politiker har hittills inte spelat korten särskilt väl. Associationsavtalet innebar på kort sikt mest uppoffringar för ukrainarna, och Putin kunde lätt bjuda över med krediter och andra kortsiktiga förmåner.
Nu är det skarpt läge för EU och dess allierade i världen.
Hundratals miljarder måste fram under de närmaste åren för att hålla Ukraina flytande, och EU måste förtydliga löftet om medlemskap.
Samtidigt måste EU gå i clinch med Putin för att nå något slags samförstånd om hur båda sidor ska samarbeta med Ukraina i framtiden.
Ukraina behöver både EU och Ryssland. Det kräver mer diplomati, pragmatism, enighet och krafttag än vad EU:s kringresande ministrar hittills uppvisat.