Johan Lindholm stängde LO:s 30:e kongress på måndagen. Detta efter fem intensiva dagar som började med att varken han eller någon annan visste vem som skulle avsluta den.
Men det känns bra. Stämningen i salen var god, både under ordförandevalet och i allmänhet. Men god stämning är inte vad Lindholms väg som ny LO-ordförande kommer kantas av.
Fyra tunga utmaningar väntar den 126-åringa federationen när ombuden klev ut ur kongressalen. I dag är det dags att kavla upp ärmarna och börja jobba.
SD-regeringens löntagarfientliga politik är väl det första som slår en. LO:s uppgift är inte bara att samla förbunden för samordnade förhandlingar. Minst lika viktigt är att värna medlemmarnas intressen i stort. Med den mest högerorienterade regeringen landet skådat är det en diger uppgift.
Det är försämringar i a-kassan och sjukförsäkringen, som direkt slår mot medlemmarna. Uteblivna investeringar i infrastruktur och byggande som slår mot möjligheterna till jobb och därmed löneutveckling. Nedskärningar i välfärden som pressar tillbaka både de som jobbar där och många människors förutsättningar till jobb. Klassisk högerpolitik.
Men det räcker inte. Tidölaget vill också dra upp en ny intresselinje. De vill splittra löntagare genom att ge sken av att vissa butiksbiträden har mer gemensamt med butikskedjans ägare än med hon som står i kassan bredvid – för att hon har rötter i Iran.
Strejken mot världens rikaste man är efter mer än ett halvår snarare en börda än den styrkedemonstration det var när IF Metall vandrade ut ur Teslas verkstäder.
Det är mycket ovanligt med den här typen av stora strejker på svensk arbetsmarknad. Vi brukar kunna komma överens eftersom alla är intresserade av att det går bra för landet. Men Elon Musk struntar i Sverige.
Ju längre strejken varar desto mer vatten får de som vill begränsa konflikträtten på sin kvarn. Och ingen blir gladare än högern i regeringen. Utan möjlighet till kraftfulla stridsåtgärder tippar maktbalansen kraftigt över till löntagarnas nackdel.
Facklig-politisk samverkan med sossarna är ett rött skynke för högern. Ännu en LO-kongress har i demokratisk ordning beslutat att bygga vidare på detta vinnande koncept. Båda arbetarrörelsens ben behövs om man ska kunna gå stadigt framåt.
I tider med organiserad desinformation är det viktigare än på länge att samarbetet stärks, men också svårare. Motståndet är kompakt: Högern, regeringen, Sverigedemokraterna och en hel armé av anonyma troll.
Samtidigt måste LO visa att stödet till Socialdemokraterna faktiskt spelar roll för löntagarna. ”Avskaffa karensavdraget” var Johan Lindholms första krav på Magdalena Andersson. Själva poängen med facklig-politisk samverkan är just samverkan. Att de båda benen tar sina respektive steg. Om LO ska få fortsatt acceptans för stödet måste Socialdemokraterna visa att man tar löntagarnas frågor på allvar.
Och så måste man vara fler. Det duger inte med en organisationsgrad på långt under 70 procent på stora avtalsområden. Den enda styrkan vi har är att vi är många. Bara genom att organisera sig kan vanligt folk få makt både över sitt arbete och över samhällsutvecklingen.
I sitt linjetal lovade Lindholm att prioritera medlemsvärvningen. Bra. Han sa att det krävs mer och att tänka nytt. Också bra. Så nu är det upp till bevis. Om LO ska spela en roll för medlemmarna och för Sverige så måste förbunden organisera en större andel av de som jobbar.
Grattis eller lycka till? Jag vet inte vad jag ska säga till Lindholm, men väljer båda.
Det är verkligen något stort att hänga upp bygghjälmen på kontoret i LO-borgen, så grattis till det. Och lycka till med det hårda och viktiga arbete som ligger framför dig och alla andra som jobbar för löntagarnas rättigheter.