I över 20 år har den 27 mil långa järnvägen mellan Umeå och Luleå varit en politisk långbänk.
Jag kan inte räkna alla de gånger jag suttit i riksdagens kammare och hört statsministrar nämna Norrbotniabanan i sina regeringsförklaringar.
Alla har sagt sig prioritera den, men det har fasiken aldrig kommit till skott.
Jag förstår att det tar tid. Det är en enorm satsning och dessutom tar den ny mark i anspråk.
Och om det är något jag lärt mig om den här delen av landet så är det att det finns många olika intressen kring mark.
För ett år sedan var avslutades de sista överklagandena från privatpersoner och samebyar som berörs.
Nu verkar det faktiskt som att det händer något.
Trafikverket har nu äntligen presenterat vilken sträckning i Luleå som de förordar.
– Det västliga alternativet ger en robust lösning. Det skapar möjlighet till ett hållbart transportsystem och ger möjligheter till en regional utveckling, säger Urban Eriksson, åtgärdsansvarig på Trafikverket, vid presentationen.
Något som mycket väl kan vara ett starkare argument är att den västliga dragningen är 30 procent billigare.
– Det viktigaste är att det byggs en bana så fort som möjligt, säger Luleås kommunalråd Carina Sammeli (S) när hon kommenterar Trafikverkets förslag.
Samtidigt döljer hon inte sin besvikelse över att förslagen inte går via flygplatsen.
Och hon påpekar vikten av att säkerställa sjöfarten, vilket är krångligare med det västra alternativet som kräver en öppningsbar bro.
Visst finns det rimlighet i hennes kritik, men det mest uppseendeväckande är ändå hur himla sakta projektet går.
Det är genant att se hur övriga Europa löst möjligheten att snabbt ta sig runt spårbundet, medan ett land som är så stort som vårt i stället har låtit järnvägen förfalla och nya investeringar utebli.
I sak är jag också mer intresserad av en snabb och väl fungerande järnväg för den som ska åka tåg, än en järnväg som underlättar att ta sig till en flygplats.
Nu går Trafikverkets förslag ut på remiss. Slutgiltigt beslut om dragning fattas innan jul.
Då är det på gång, tänker jag, som är en flitig pendlare på nattågen.
Och visst är det på gång, men inte precis nära.
Än finns inget beslut om byggstart på någonting norr om Dåva i Västerbotten och först 2030 beräknas byggstart för järnvägsbron över Luleälv.
Och så var det pengarna. Beräkningen är hisnande 40 miljarder kronor, lika mycket som hela reformutrymmet i innevarande års statsbudget.
Stora infrastrukturprojekt som det här är precis utmärkta att lånefinansiera.
Självklart, tänker du kanske, så måste man ju göra.
Jo, men det är ett viktigt påpekande. Det rigida finanspolitiska ramverket från 90-talskrisen är när nämligen ett av skälen till att underhållet i svensk järnväg har halkat efter.
Om Norrbotniabanan ska bli verklighet krävs både beslut hos Trafikverket och investeringar som inte styrs av förlegade budgetlagar.