Det var nyfallen snö och vansinnigt halt när jag i början av veckan bestämde mig för att titta in på kommunfullmäktiges sammanträde i Luleå.
Med några minuter till godo halkade jag snett över den sista korsningen och rakt in i en mindre folksamling – Rebellmammorna.
De stod i kylan i sina röda halsdukar och delade ut små hoprullade papper med rött band runt till alla som var på väg in i kommunhuset.
– Vi vill påminna om klimatkrisen, säger en av kvinnorna när jag frågade varför de är här.
Jag letade i minnet, men kunde inte minnas om det fanns något i dagordningen som motiverade att de stod här inför mötet.
Antagligen såg de att jag funderade för en annan kvinna berättade att stått här inför varje kommunfullmäktige ända sedan förra valet.
Imponerande. Jag är svag för människor som tar ställning och drivs av ett engagemang för en bättre framtid.
Jag tackar och går in, men kan inte riktigt släppa tanken på damerna utanför. Klimataktivister, det vet jag, men inte så mycket mer.
Vilka är de där Rebellmammorna? Eller det var nog mormödrarna som jag mötte?
Jag googlar och inser att kvinnorna utanför kommunhuset i Luleå är en del av Extinction Rebellion, en internationell klimatrörelse.
Enligt hemsidan är rörelsens strävan ”En värld där vi tar hand om varandra och vår miljö på ett sätt som skapar hopp och ger oss möjlighet att bestämma hur våra liv och vår framtid ska se ut.”
En helt rimlig hållning, eller nödvändig faktiskt, om vi ska ha någon framtid att planera för.
Precis som många nya folkrörelser så är de olika aktivistgrupperna bara löst knutna till varandra.
I Luleå uppvaktar Rebellmammorna politiker, manifesterar, sprider information och skriver insändare för att påverka. Men på andra ställen ägnar sig delar av Extinction Rebellion åt vad de kallar för ”fredlig civil olydnad”.
Det låter ju fredligt och ofarligt, men när de exemplifierar känns det inte så mysigt längre.
Det kan handla om sittstrejk för att hindra trafiken eller för att blockera exempelvis avverkningar eller byggen.
Jag förstår frustrationen av att inte bli lyssnad på och att man vill dra sina protester lite längre för att väcka uppmärksamhet, men det får ofta motsatt effekt.
Den helt nödvändiga klimataktivismen riskerar att reta upp folk i stället för att väcka ett bredare engagemang.
Jag är helt övertygad om att Rebellmammorna i Luleås strategi med att ständigt påminna, synas och väcka frågan är betydligt bättre om man vill nå framgång.
Det där lilla hoprullade pappret jag och alla politiker fick var en alternativ dagordning för kommunfullmäktiges möte.
Där stod:
- Alla tidigare planerade punkter är uppskjutna till förmån för diskussion om klimatnödläge.
- Luleå kommun utlöser klimatnödläge.
- Utsläppen måste minska i snabb takt från och med nu. Målet är att bli fossilfria. Luleå kommun följer därefter upp sin klimatplan årligen för att senast 2030 nå målet.
- Luleå kommun vidtar åtgärder för att omedelbart minska utsläppen så att de är i linje med Parisavtalet och kommunens koldioxidsbudget.
Mötet inne i salen följde ändå sin vanliga dagordning, så klart. Men även på den lyftes klimatfrågor så som den ofta görs i kommunpolitiken.
Och samtidigt var kommunens Carina Sammeli (S) hos Trafikverket för att presentera det nya förslaget till Norrbotniabanan. Ett bygge som kommer ge stor effekt på klimatet.
Kombinationen envetna Rebellmammor och ambitiösa kommunpolitiker är en väg till framgång. Betydligt bättre än sittstrejk mot bilismen.