LEDARE: Nordkalotten är på gång

Under dagarna tre har Föreningen Norden arrangerat en Nordkalottkonferens i Haparanda.
"Efter snart 40 år av konferenser där man pratat arbetslöshet och avfolkning på Nordkalotten så diskuterades nu nästan bara tillväxtfrågor", skriver Föreningen Norden i ett pressmeddelande.

Det är ingen överdrift. Det blåser nya vindar i norr. Ikea-etableringen i Haparanda, som gör att orten återtar sin gamla ställning som handelscentrum på Nordkalotten, är bara ett exempel.
LKAB och Boliden investerar för glatta livet. Ishotellet i Jukkasjärvi, Pite havsbad och andra delar av besöksnäringen går som klockan. Testverksamheten har lyft inlandet. Det nya kulturhuset har utvecklat Luleå som kultur- och konferensstad.
I Pajala och finska Kolari kan gruvnäringen bli en ny stor framtidsindustri. Prospektering och provbrytning visar att det finns stora malmtillgångar i området.

På område efter område visar Norrbotten och Nordkalotten framfötterna. Via malm, stål, skog, turistföretag, vattenkraft, handel och annat bidrar regionen med miljarder till det svenska folkhushållet.
Men ändå finns det politiker som odlar de gamla myterna om norra Sverige som ett bidrags-Sverige.
"Län med socialdemokratisk och facklig majoritet sammanfaller med kartan över Bidrags-Sverige. Det handlar om Norrbotten, Jämtland, Gävleborg, Västerbotten, Västernorrland, Värmland, Örebro, Blekinge och Dalarna", sa moderaternas riksdagsledamot Helena Riviére i en riksdagsdebatt i november förra året.

Satsningar på infrastrukturen utanför Stockholmsområdet beskrivs följaktligen som "bidragsprojekt för att hålla döende regioner under armarna". Samtidigt beskrivs höghastighetståg och liknande projekt i Stockholm som "tillväxtprojekt".
Men det finns ett näringsliv utanför storstadsregionerna som också behöver bra vägar, järnvägar, broar och telekommunikationer.
I det perspektivet ska man också se kravet på Norrbotniabanan. Det är ett tillväxtprojekt, inget bidragshål. Det handlar om att skapa bättre förutsättningar för basnäringarna i området.

Av samma skäl borde regering och riksdag bry sig mer om Nordkalotten och Barentssamarbetet. Men efter Anna Lindhs tragiska död 2003 har regeringens intresse för Barentsfrågorna ljumnat.
Vid Barentsrådets toppmöte i Rovaniemi i november representerades Sverige av kabinettssekreteraren Frank Belfrage. Utrikesminister Carl Bildt (m) valde att åka till Washington - en stad som han besökt många gånger fler än Barentsregionen.
Vid Nordkalottkonferensen i Haparanda var den högsta regeringsrepresentanten politiskt sakkunnig Linda Ylivainio. Statsråd och statssekreterare lyste med sin frånvaro.
Det är illa. Regering och riksdag har all anledning att bry sig mer om Nordkalotten, Barents och "den nordeuropeiska dimensionen".

I sitt framträdande på Nordkalottkonferensen pekade kommunalrådet Sven-Erik Bucht, Haparanda, på hur byråkrati på rikssplanet bromsar samarbetet och utvecklingen i regionen.
"På grund av Naturvårdsverket fick vi inte köra sopor några hundra meter över gränsen för återvinning och destruktion. Istället tvingas vi köra dem till Boden, en sträcka på 14 mil", sa han.
"När en bro skulle byggas mellan Haparanda och Torneå ville den finske vägdirektören ha en gemensam upphandling och ett gemensamt projekt. Men det svenska Vägverket sa nej. Följden blev att den svenska delen projekterades 20 centimeter högre än den finska delen. Det kostade inte lite pengar att rätta till det", berättade Bucht.,

Annorlunda uttryckt: Det behövs en harmonisering av nationella regelverk och rutiner för att förbättra villkoren för arbete, boende, företagande och samarbete i regionen.
Det är olyckligt om nationell byråkrati sätter käppar i hjulen för framtidsoptimismen och utvecklingskraften på Nordkalotten.

Ledare: Nordkalotten är på gång

På område efter område visar Norrbotten och Nordkalotten framfötterna. Ändå finns det politiker som snackar om Bidrags-Sverige.