Ledare: Nej till systemskifte!

I valrörelsen 1985 drog nyliberalismen på allvar in i svensk debatt. I program och motioner argumenterade Moderaterna och dåvarande partiledaren Ulf Adelsohn för "systemförändringar och omstruktureringar i den offentliga sektorn".
Inspirerad av Margaret Thatcher i Storbritannien och Ronald Reagan i USA föreslog Adelsohn omfattande skattesänkningar och privatiseringar av barnomsorg, sjukvård, äldreomsorg och missbruksvård. Privata försäkringar skulle ersätta de generella socialförsäkringarna.

I valdebatten uppmanade Olof Palme och Socialdemokraterna svenska folket att säga "nej till högerns systemskifte".
"I förlängningen av Moderaternas politik finns ett samhälle som liknar det amerikanska - där de som har råd skaffar sig trygghet vid sjukdom och på ålderdomen genom försäkringar, där de som har råd att betala får en bra vård, där de som har råd sätter barnen i bra skolor", argumenterade Palme och hans parti.
Svenska folket lyssnade. I valet 1985 fick Socialdemokraterna 43,2 procent av rösterna. Moderaterna och Adelsohn förblev i opposition.

Dagens M-ledare, Fredrik Reinfeldt, uttrycker sig försiktigare än sin historiska föregångare. Reinfeldt har insett att man inte vinner val på hård systemskiftesretorik. Han förstår att Moderaterna stöter sig med många väljare om han talar klartext. Svenska folket gillar ju den generella välfärdspolitiken, den svenska modellen och den offentliga sektorn.
Därför talar Reinfeldt varmt om både kollektivavtalen och välfärdsarbetarna. Men i praktiken är han samma andas barn som Thatcher, Reagan och Adelsohn.
Skillnaden är bara att Reinfeldt tassar i filttofflorna med sina systemskiftesidéer. Han blinkar åt vänster men svänger åt höger. Retoriken har förändrats men inte politiken.

Tag bara skattepolitiken. Under den gångna mandatperioden har Reinfeldt och hans regering sänkt skatterna med nästan 100 miljarder kr.

Det betyder att det blivit 100 miljarder kronor mindre för den offentliga sektorn.
Det är inga felräkningspengar för vård, skolor och omsorg. 100 miljarder kronor motsvarar ungefär 200 000 offentliganställda.

Visserligen innebär det att utrymmet för privat konsumtion ökar. Svenska folket - främst de som har höga inkomster, stora fastigheter och förmögenheter - får mer pengar för att köpa bubbelbad till sina sommarstugor, italienska kök eller utlandssemestrar.
Men det sker till priset av att den offentliga konsumtionen stagnerar. Det blir mindre pengar för att duscha gamlingarna på sjukhemmet eller bygga icke-astmaframkallande klassrum för barnen. I spåren efter den blå lågskattepolitiken följer växande offentligt armod.

Men inte nog med det. Det krävs ingen universitetsutbildning för att se att skattesänkningspolitiken leder till växande klyftor. Långtidssjuka och arbetslösa får inget jobbskatteavdrag. De är i stället föremål för kraftiga besparingar. A-kassan har förvandlats till en B-kassa. Villkoren i sjukförsäkringen har hårdnat.
Följderna ser vi nu på socialkontoren. Under 2009 ökade socialbidragsutbetalningarna med hisnande 17 procent. 41 procent av biståndstagarna är under 30 år!

"Nio av tio har ju ändå jobb", argumenterar Reinfeldt & Co och vädjar till den välbeställda majoriteten. Men arbetslösheten berör inte bara en liten minoritet. En arbetslöshet på 10 procent påverkar oss alla.
Det leder till ökade kostnader i form av kontantstöd till de arbetslösa, liksom minskade skatteintäkter.

Med arbetslösheten följer också växande sociala problem, ohälsa och kostnader för sjukvården. Arbetslösheten störtar många i fördärvet. Har man det svårt på arbetsmarknaden ökar risken för en för tidig död, för att hamna i kriminalitet, missbruk eller skilsmässor.
"Arbetslösheten dödar", dundrade förre länsarbetsdirektören Björn Pettersson, Luleå, helt riktigt i en NSD-intervju 30 november 2009.

Därför borde alla - även de som tjänat några kronor på Reinfeldts skattesänkningar - ta sig en allvarlig funderare. Blir det verkligen ett bättre samhälle med blå lågskattepolitik?
Vill vi ha fortsatt urholkning av den offentliga sektorn? Vill vi ha växande ojämlikhet? Vill vi slå sönder socialförsäkringarna och ersätta dem med privata försäkringslösningar?

1985 sa svenska folket nej till systemskiftet. Det borde det göra även 2010.