Sent under måndagseftermiddagen blev det klart. Det ungerska parlamentet ratificerade Sveriges ansökan om medlemskap i den västliga försvarsalliansen Nato, vilket betyder att det nu är grönt ljus från samtliga 31 medlemsländer.
Därmed återstår bara formalia innan den svenska flaggan kan hissas utanför Nato-högkvarteret i Bryssel och Sverige omfattas av artikel 5 i Natofördraget.
Enligt artikel 5 åtar sig varje medlemsstat att betrakta en väpnad attack i Europa eller Nordamerika mot någon av medlemsstaterna som ett väpnat angrepp mot dem alla.
De andra medlemsstaterna ska bistå den angripna staten på det sätt de bedömer som nödvändigt, vilket kan innefatta militära insatser.
Det är ungefär samma solidaritets- och sammanhållningsidé som i ett fackförbund. Var och en för sig är enskilda nationer som Sverige, Belgien, Norge, Danmark, Finland och Nederländerna inte så starka. Men tillsammans och i samverkan med andra får de kraft för att kunna möta hot och väpnade angrepp.
Nato-medlemskapet är så klart en förändring i svensk säkerhetspolitik. Men i praktiken är steget inte så stort.
Sverige tog klivet in i Natos partnerskap för fred (PFF) redan 1994 och sedan 1990-talet har den svenska försvarsmakten utvecklat ett nära samarbete mellan Nato och många av alliansens medlemmar.
Bara två exempel:
- 2009 grundades Nordefco (Nordic Defence Cooperation) – samarbetet mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge – som syftar främst till att öka Nordens försvarsförmåga och möjligheter att agera tillsammans om en kris uppstår i närområdet.
- 2014 tillkom JEF (Joint Expeditionary Force) – ett försvarssamarbete mellan tio länder som leds av Storbritannien. Koalitionen omfattar Danmark, Estland, Finland, Island, Lettland, Litauen, Nederländerna, Norge, Sverige och Storbritannien och är i första hand avsedd för insatser i Östersjön, Nordatlanten och Arktis. JEF kan snabbt agera antingen självt eller ihop med Nato eller FN.
Det samövas och samplaneras alltså redan i Nordeuropa sedan lång tid tillbaka. Och det har länge stått klart att det är Ryssland som utgör det stora hotet mot oss alla.
Gång på gång har den ryska regimen visat att den struntar i folkrätten och internationellt erkända gränser.
Därför är det både logiskt och nödvändigt att Sverige 1) stärker den egna försvarsförmågan 2) fördjupar samarbetet med andra för att möta det ryska hotet.
Diplomati och dialog förblir självfallet de viktigaste verktygen i utrikes- och säkerhetspolitiken. Men det gäller även att ha beredskap för att det värsta faktiskt kan hända.