Anthaia, en bonde i den indiska delstaten Andhra Pradesh, tog sitt liv för att han inte klarade skulderna. Han hade lånat motsvarande 2 000 kronor för att bygga ett hus till sin familj.
Men skyfall förstörde bomullsskörden och Anthaia fick svårt att klara den 36-procentiga räntan. Långivare var ett företag som erbjöd mikrolån till fattiga.
Men skulle inte mikrolånen hjälpa människor i utvecklingsländer bryta sig ur fattigdomen och försörja sig själva?
Jovisst.
Grundaren av mikrolånerörelsen, Muhammad Yunus, fick till och med Nobels fredspris för sitt pionjärarbete.
Tanken är att låna ut små belopp till framför allt kvinnor så att de kan starta företag och få egna inkomster.
En grupp låntagare ansvarar gemensamt för räntor och amorteringar. Lokalkännedomen och den starka sociala sammanhållningen garanterar en hög återbetalningsgrad. Ingen vill svika de andra i byn.
Så långt en solig framgångssaga. Från Yunus Bangladesh spred sig idéerna vidare till andra delar av Asien och Latinmamerika.
Framgångarna fick banker och finansföretag att rikta avundsjuka blickar mot mikrolånen.
De höga återbetalningstalen signalerade en potentiellt stark lönsamhet, som man gärna ville få del av. Plötsligt blev de fattiga kvinnorna attraktiva investeringsobjekt.
Men finansbranschen förstod inte att mikrolåneprojektets framgång var avhängigt det sociala innehållet.
"Mikrolån är ett medel för att nå ett mål, och det målet är att minska fattigdomen", säger en talesperson på Grameen-stiftelsen, Muhammad Yunus organisation.
Finansföretagen tittade enbart på pengarna, vilket knappast förvånar. De förstod inte att den sociala delen var en förutsättning för den goda lönsamheten.
Medan Grameen tar lång tid på sig för att bilda grupper och lära låntagarna ekonomins grunder slarvade finansföretag över det på några timmar.
Därmed ökade antalet lån som aldrig betalades tillbaka. Och när lönsamheten dalade höjde finansföretagen istället räntesatsen. 20-30 procents ränta är inga ovanliga lånevillkor.
Idag har finansföretagens aggressiva utlåningspolitik och höga räntor lett till att hela idén med mikrolån är ifrågasatt i Indien.
Paralleller kan dras till de amerikanska s k subprimelånen, de som utlöste finanskrisen.
Från början det också ett socialt projekt, som skulle möjliggöra för låginkomsttagare att köpa hus.
Men finansföretagen mjölkade systemet. Många människor lurades att ta lån som de inte kunde klara och när finansbubblan sprack tvingades låntagarna lämna sina hus.
Ett socialt motiverat projekt förvandlades till en lånefälla.
Det är naturligtvis inte fel att marknaden kopierar bra idéer som växt fram i sociala sammanhang.
Men lärdomen både från mikrolån och subprimelån är enkel och uppenbar: Tro inte att marknaden utan vidare tillgodoser sociala behov.
Företagens främsta drivkraft är ju en annan: De vill tjäna pengar.