Det börjar inte med slag. Inte ens med hot.
Ofta börjar det med att han är världens gulligaste pojkvän. Han kommer ihåg när du slutar jobbet, ringer dig på väg därifrån, hämtar dig om du är på fest och sms:ar flera gånger att han längtar efter dig om du är ute med dina tjejkompisar.
Så småningom börjar han, varje gång du vill göra något utan honom, ifrågasätta om du älskar honom lika mycket som han älskar dig. Kanske är han lite svartsjuk också.
Du är kär så du anpassar dig. Träffar familj och vänner mer sällan. Din värld krymper, men du har ju honom – världens gulligaste pojkvän.
Utan att du märker det har han börjat ta kontroll över ditt liv. Få dig att avstå från tjejkvällar, AW och familjemiddagar. Han blir ju så ledsen. Och ibland arg.
Han bråkar och undrar varför du vill vara med andra när du säger att du älskar honom. Gråter, skrivet och anklagar.
Han kanske hotar med att skada sig själv eller slår sönder något för att visa hur staka hans känslor för dig är.
Det kallas normalisering. Kontrollen är en del av misshandeln, av mäns våld mot kvinnor. När slaget kommer kan hon mycket väl tycka att det är logiskt.
Hon förklarar det med att Jag borde inte ha tjatat när jag vet hur känslig han är eller Om jag bara stannat hemma igår kväll så hade inget av det här hänt.
Förövaren har får offret att ta på sig skulden för de brott han begår. Det är därför hon stannar, trots att han slår.
Det är med glädje jag läser att kommunen ger Kalix kvinno- och tjejjour ekonomiskt stöd för sin verksamhet under ännu ett år.
Precis som alla andra kvinnojourer i Norrbotten så kan de inte driva skyddat boende. Kraven från staten är för höga.
Jag tycker det är bra. Nej, inte att Norrbottens kvinnojourer inte kan driva skyddat boende, men att kraven är höga.
Den som tvingas fly för sitt liv har rätt till ett mottagande av hög kvalité. Det underlättar vägen till ett liv utan våld och till att hon får styrkan att gå vidare med polisanmälan mot den man hon älskat.
Men att Kalix kvinno- och tjejjour räddas är ändå viktigt.
En kvinnojour är mycket mer än en plats som kan ge skydd åt en kvinna som fly.
Om vi vill utrota mäns våld mot kvinnor måste vi börja långt innan slaget kommer och där kan kvinnojourerna vara en viktig pusselbit.
De kan sprida information om varningssignaler i en relation och visa på hur normaliseringen går till.
De kan ha samtalsgrupper, stödsamtal och mottagning för den som känner att något i inte är rätt i relationen.
Att kontakta en kvinnojour är också lättare än att gå till socialen eller polisen. Speciellt när man själv inte rikligt förstår att det man utsätts för är brottsligt.
Samtidigt är skyddade boenden kärnan i kvinnojoursrörelsen. När staten höjer kraven så lämnar de små ideella kvinnojourer helt ensamma.
De allra flesta jourer jag har träffat vill följa med i utvecklingen. De vill ha hög kvalité och trygghet på boenden för våldsutsatta. Men de har inte resurser.
Risken är överhängande att allt fler skyddade boendena kommer drivas av privata företag, samma girigbukar som tidigare drev asylboenden och som inte har bråkdelen av den kompetens och verksamhet som en kvinnojour kan erbjuda utanför själva boendet.
Det är bra med hårda krav men staten måste också ge stöd så att de kvinnojourer som vill driva skyddat boende kan uppnå kraven.