Mina och Håkan Juholts vägar har korsats många gånger genom årens lopp. 1987-1990 ingick vi bägge i SSU:s förbundsstyrelse under Anna Lindhs kloka och framgångsrika ledarskap.
Han var samma typ då som nu. En glad, vänlig och väldigt entusiastisk smålänning med ett brinnande engagemang för "den sociala demokratin".
I grund och botten är Juholt fotograf. Han jobbade åt tidningen Östra Småland innan han blev heltidspolitiker.
Som fotograf har han faktiskt också gjort en insats åt NSD.
När Göran Persson avtackades som partiordförande 16 mars 2007 hamnade delegationen med S-ledarskribenter i sällskap med Juholt, då biträdande partisekreterare.
Jag gav digitalkameran till Juholt och bad honom föreviga överlämnandet av NSD:s gåva till den avgående Persson. Resultatet fanns i tidningen några dagar senare.
Opinionsmätningarna visar att Juholt inte är särskilt känd i det stora folkdjupet. Men det behöver inte vara en nackdel.
Det gör att Juholt kan uppfattas som ett nytt piggt inslag i svensk politik.
Tage Erlander var för övrigt också obekant för de flesta 1946. "Vem är den där Erlandsson?", undrade kung Gustav V.
Men med tiden blev Erlander, med sin klokskap och breda värmländska dialekt, en folkkär S-ledare.
Det hör till spelet att borgerliga tidningar sågar S-ledare. Men hittills har deras kritik mot Juholt inte imponerat.
Jag småler åt de borgerliga beskrivningarna av Juholt som ett vänsterspöke. Det är inte riktigt min bild.
Visserligen är Juholt en varm anhängare av den generella välfärdspolitiken, men han är för både kärnkraften, euron och ett starkt försvar. Det är verkligen inga traditionella vänsteruppfattningar.
Juholt är närmast att beskriva som en stadig socialdemokrat i partiets mittfåra. Och han är absolut ingen politisk dumskalle.
Juholt begriper att man inte vinner val genom tvära vänster- eller högersvängar.
I stället handlar det om att forma en vettig politik som går hem bland vanligt folk.
Smålänningen Juholt blir ingen lätt nöt att knäcka för Djurgårdaren Fredrik Reinfeldt i valrörelsen 2014.