Det heter att det kostar att regera. Att sittande regeringar tappar i opinionen, både eftersom de måste ta ansvar för allt som händer – också det som ligger utanför deras kontroll – och för att den politik som verkade så enkel att formulera i opposition kan vara betydligt svårare att genomföra i verkligheten.
Som oppositionsparti är man fullt upptagen med att tycka saker. Man kan – för att ta ett exempel – tycka att kärnkraften ska läggas ner, och sedan ägna all sin tid och allt sitt skarpsinne för att argumentera för det. Det kan låta ganska övertygande med tiden, och om tillräckligt många håller med får man till slut chansen att genomföra det.
Då ställs man plötsligt inför ett val – ska stänga av reaktorerna eller inte? Den svenska industrin kommer att bli lidande, elpriserna kommer att stiga och vi riskerar att bli beroende av både dyr och smutsig elimport. Alla de goda argumenten finns kvar – men nu blir man tvungen att ta ansvar för konsekvenserna också, och risken finns att de som röstade på en för att de ville lägga ner kärnkraften blir besvikna när det inte händer någonting.
Att tycka saker i opposition är gratis, eftersom ingen väntar sig att förslagen ska bli verklighet. I regeringsställning däremot kostar varje åsikt multum, både räknat i kronor och i väljarnas förtroende.
Greklands premiärminister Alexis Tsipras har hamnat i just den här rävsaxen. Han gick till val på att sätta hårt mot hårt i förhandlingarna mot Eurogruppen – nu måste han ta ansvar både för sina löften, och för vad som händer om förhandlingarna havererar.
Det finns förstås också exempel på närmare håll, och det kan inte komma som en överraskning för någon att det är Miljöpartiet jag tänker på just nu. Och de sitter i en särskilt besvärlig situation, eftersom de är ett parti som alltid byggt på starka ideal. De presenterade en alternativ vision av samhället – ett samhälle som bygger på andra värden än ekonomisk tillväxt.
Det är en ideologisk utgångspunkt som är svår, för att inte säga omöjlig, att leva upp till som den svagare parten i en redan bräcklig minoritetsregering. Regeringen är ingen tankesmedja, och det går inte att bedriva opposition mot sig själv. Det är den miljöpartistiska ledningen medveten om – men än så länge tycks det inte ha gått upp för deras gräsrötter att man inte kan både äta kakan och ha den kvar.
Alla partier brottas inte med samma problem. Socialdemokraterna vilar på en pragmatisk grund snarare än en ideologisk, där resultaten inte mäts efter en vision om det framtida samhället utan på hur stor konkret skillnad man lyckas göra för människor här och nu. Det är en hållning som har tjänat både partiet och Sverige väl genom åren.
Därför var Stefan Löfvens tal i Almedalen, vad man än tycker om riktningen i det, också ett tal från en statsminister med självförtroende. Socialdemokraterna mår som bäst i regeringsställning, när politiken går igenom och förslagen blir verklighet. Det är helt enkelt partiets roll – inte de höga och gälla tonerna som krävs när man är i opposition.
Miljöpartiet, å andra sidan, letar fortfarande efter sin roll. Vill de vara med att regera, kommer de att behöva kompromissa och stå upp för politik som inte är deras egen. Det ansvaret tar de gröna ministrarna väl – frågan är bara om de kan förklara det för sina väljare också.