Några tankar om valet
Låt oss bara - för ordningens skull - påminna om att en förkrossande majoritet av väljarna har röstat på andra partier än Piratpartiet.
Mona Sahlin röstar i Skuruskolan i Nacka.
Foto: Bertil Ericson / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Sannolikt är det ett tecken på att det fortfarande finns en EU-skepsis bland många traditionella S-väljare. Många röstar överhuvudtaget inte.
Det bör föranleda viss eftertanke i både fack och parti.
Under den kommande mandatperioden måste Marita Ulvskog och andra S-företrädare ägna mer tid och kraft till att beskriva kopplingarna mellan löntagarnas vardag i Sverige och EU-besluten i Bryssel och Strasbourg.
Det räcker inte att Europaparlamentarikerna dyker upp som gubben ur lådan veckorna före valet vart femte år. De måste bedriva en ständig "valrörelse". Även under mellansvalåren måste de ut och snacka EU på fackliga möten och i andra sammanhang.
Det gäller att visa att EU finns och hela tiden fattar beslut som påverkar bland annat kollektivavtalen och arbetsrätten i Sverige.
Valen till Europaparlamentet fortsätter även att vara småpartiernas julafton. 2004 gjorde Junilistan ett kanonval och blev tredje största parti. I årets val är det Piratpartiet som etablerar sig som en ny kraft i Europapolitiken.
Den som vill kan självfallet beskriva det som en spark i rumpan på alla etablerade partier. Men låt oss - för ordningens skull - påminna om att en förkrossande majoritet av väljarna faktiskt har röstat på något av de traditionella riksdagspartierna.
Sju procent för PP är ingen folkmajoritet. Därför ska man akta sig för att dra några långtgående slutsatser av piraternas framfart.
PP har i och för sig gjort en prestation genom att på kort tid gå från noll och inget till att bli invalt i Europaparlamentet. Men det är troligt att Piratpartiet kommer att få lika liten betydelse i Europaparlamentets vardagsarbete som Junilistan under den gångna mandatperioden.
En fråga - integritet på nätet - är en alltför smal bas för att partiet ska kunna spela en roll i Bryssel.
Folkpartiets goda valresultat är också värt att notera. På samma sätt som 2004 har Folkpartiet haft draghjälp av en känd och folklig företrädare - Marit Paulsen.
Till skillnad från socialdemokraterna har FP inga problem att mobilisera sina traditionella väljare. För den vanliga FP-väljaren - som är i grunden positiv till hela EU-projektet - är det en självklarhet att rösta i Europavalet.
Det betyder också att Folkpartiet gynnas när valdeltagandet blir lågt och många på vänsterkanten vänder ryggen till Europavalet.
Vi får den paradoxala situationen att det mest EU-positiva partiet gynnas när många röda väljare demonstrerar sitt EU-missnöje genom att inte rösta.
Inrikespolitiskt är det svårt att bedöma effekterna av söndagens val. Tidigare val har lärt oss att det inte går att sätta likhetstecken mellan hur folk röstar i riksdagsvalet och valet till Europaparlamentet.
Men det blåser i alla fall inga starka högervindar i det svenska Europavalet.
Till sist: Europavalet 2009 visar i att kristdemokraterna är ett parti med bekymmer. Partiet var nära att förlora sin representation i Europaparlamentet , men räddades genom att plocka fram gamla vallokomotivet Alf Svensson under valspurten.
I opinionsmätningarna inför riksdagsvalet 2010 finns samma tendens.
Det är oroväckande för hela borgerligheten. Om KD (Broder Fyra Procent) hamnar under fyraprocentsstrecket och trillar ur riksdagen kommer det att äventyra hela den borgerliga riksdagsmajoriteten.
Därför kommer vi sannolikt att få uppleva fler soloturer och försök till profilering från Göran Hägglunds parti.
KD måste visa att det är mer än ett annex till Moderata Samlingspartiet, om det ska hänga kvar i riksdagen efter valet 2010.