Klockan 23:01 var jag tvungen att lämna min ledare för publicering i måndagens papperstidning. Då var det fortfarande oklart hur det skulle gå med kampen om regeringsmakten.
En sak stod dock klar redan vid 23-snåret: Magdalena Andersson och Socialdemokraterna har gjort ett mycket bra val, oavsett hur det än går med kampen om regeringsmakten. Partiet kommer att få över 30 procent i riksdagsvalet.
De politiska tyngdlagarna säger att det alltid kostar att regera. En sittande regering får ständigt bära hundhuvudet för alla verkliga eller påstådda samhällsproblem. Det är alltid lättare att vara i opposition och kunna peka finger åt de styrande.
”Regeringar i Sverige tappar i snitt omkring två procentenheter i opinionsstöd på att regera i fyra år”, konstaterar statsvetaren och valforskaren Henrik Ekengren Oscarsson.
Men Magdalena Andersson och Socialdemokraterna har trotsat dessa politiska tyngdlagar och lyckats gå framåt jämfört med valet 2018. Det är imponerande, vilket jag också skriver på sidan 2 i måndagens upplaga av papperstidningen.
Vid en internationell jämförelse är 30 procent dessutom en urstark socialdemokratisk siffra. Noterbart är att Anderssons partikollegor i Tyskland (25,7 procent i senaste valet), Norge (26,3 procent), Danmark (25,9 procent) och Finland (17,7 procent) ligger på lägre nivåer.
Problemet är att övriga partier i Magdalena Anderssons regeringsunderlag – Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet – inte gått lika bra. De gröna ökar visserligen något. Men både Nooshi Dadgostars och Annie Lööfs partier tappar jämfört med valet 2018.
Det innebär att det just nu är fördel för Ulf Kristersson och hans högerblock (M, SD, KD och L) i kampen om statsministerposten. I skrivande stund, när 6197 av 6578 valdistrikt är räknade, samlar högersidan 176 (det vill säga en majoritet) av riksdagens sammanlagt 349 mandat.
Mandatfördelningen kan förändras när valnämnderna räknar sent inlämnade förtids- och utlandsröster på onsdag. Men mycket talar för att nästa regeringsbildare kommer att heta Ulf Kristersson (M) och att Sverige kommer att få en högerregering i höst.
I det läget blir det i så fall verkligen upp till bevis för de fyra partierna i högeralliansen. Det har varit lätt för M, KD, SD och L att enas om att de vill "stoppa sosseriet", som det stod på Sverigedemokraternas T-shirts. Men det blir inte lika enkelt att forma en egen fungerande regeringspolitik.
Under valrörelsen påstod Kristersson att partierna på högersidan är mer samspelta än den rödgröna sidan. Bland annat presenterade Moderaterna i början av augusti elva punkter där de, Sverigedemokraterna, Liberalerna och Kristdemokraterna sa sig vara överens medan "de rödgröna är oeniga".
Men detta gemensamma dokument är inte mycket till gemensamt regeringsprogram.
För det första är vissa av dessa elva punkterna bara allmänna målsättningar.
Till exempel är det inget parti som säger emot "att det ska löna sig att arbeta" eller bli "mindre krångel för småföretagare".
För det andra rymmer listan ett par så kallade "halmgubbar"– det vill säga ord som läggs i en politisk motståndares mun och som sedan används för att angripa denna motståndare.
M-gänget säger exempelvis nej till "återinförd fastighetsskatt" och "tvångsbussning av elever". Men det har aldrig funnits sådana förslag från Socialdemokraterna eller regeringen. Det är bara hittepå från högerhåll.
För det tredje synliggör dessa elva punkter att det samtidigt finns ett gigantiskt antal frågor där partierna på högerkanten inte är överens.
Hur ska det gå med A-kassan, sjukförsäkringen, u-landsbiståndet, public service, Lex Laval, stödet till folkbildningen, kraven på privatisering av LKAB, det statliga ägandet av Vattenfall, EU-politiken, Norrbotniabanan, regionalpolitiken, skogspolitiken och bostadspolitiken? Om detta och mycket annat sägs intet.
Den som går igenom de fyra högerpartiernas respektive budgetmotioner och program kan tvärtom konstatera att kraven spretar åt alla håll och kanter.
Om valnattsresultat står sig även efter onsdagsräkningen ska alla dessa önskelistor sys ihop till en sammanhållen regeringspolitik och gemensam statsbudget för 2023 – och då räcker det inte att komma dragandes med ett papper med elva snabbt ihopkrafsade punkter.
Det krävs mer än så för att regera Sverige i en tid med kris och krig i Europa.