Charlie Chaplins klassiska film "Moderna tider" handlar om hur den lilla människan konfronteras med ny teknik och stora samhällsförändringar – ett tema som inte blivit mindre aktuellt sedan dess.
I sin bok "Moderna Tider 4.0" (Volante 2020) pekar Jonas Grafström (verksam vid Ratio, Luleå tekniska universitet och Oxfords institution för energistudier) på den hypersnabba automatiseringen, digitaliseringen och robotiseringen på dagens arbetsmarknad.
Det är intressant, pedagogiskt, folkbildande och tankeväckande om det som sker just nu i denna stund – och går fort.
"Idag har vi ingen aning om ifall det yrke vi utbildar oss för finns kvar om fem år. Behöver vi redovisningsekonomer, lokförare, läkarsekreterare, maskinoperatörer, kassörskor, taxichaufförer, banktjänstemän? Vem behöver mig, när min forskning kan göras för en bråkdel av priset i Indien?", funderar Grafström.
I framtiden kanske det farliga gruvjobbet utförs av en tjej som sitter på ett café på Södermalm i Stockholm och styr den tunga maskinen 1 500 meter under jord i Kiruna med hjälp av en dator och joystick. Eller så behövs ingen människa alls för att göra jobbet.
Grafström har ett förflutet inom Moderaterna och som ledarskribent på Norrbottens-Kuriren. Men hans bok bör läsas noga även inom arbetarrörelsen.
Utvecklingen ställer nya krav på arbetsmarknads- och utbildningspolitiken.
Själv tycker jag att några slutsatser är självklara efter att ha läst Grafströms bok. Det måste finnas:
▪ organisationer som TRR och TSL som hjälper tjänstemän och arbetare att ställa om till det nya och skaffa sig ny yrkeskompetens.
▪ studiemedelssystem som gör att redan yrkesverksamma kan vidareutbilda sig.
▪ arbetsmarknadsåtgärder (lönebidrag, extratjänster, beredskapsarbeten och liknande) för dem som har svårt att hänga med i allt nytt och riskerar permanent utslagning.
Kort sagt: Det måste finnas trygghetssystem som funkar när arbetsmarknaden omstruktureras. I annat fall riskerar vi att få en massa frustrerade människor som bara står och hytter med näven mot samhällsutvecklingen.
En del kan vi också lära av historien. Under 1970-talets varvs-, textil- och stålkriser försvann 100 000-tals arbetstillfällen i Sverige. Men det skapade aldrig lika stor social oro som Margaret Thatchers nedläggning av kolgruvorna i Storbritannien.
Arbetsmarknadsutbildning, a-kassa och arbetsmarknadspolitik underlättade omstruktureringen för berörda människor och regioner.
Det är grundtankar som går att tillämpa även i dagens samhälle – och kan göra att slutet på den här historien trots allt blir lika lyckligt för den lilla människan som i Chaplins film.