I höstas fick jag ett förfärligt besked. En ung man, som jag lärde känna på jobbet för några år sedan, hade tagit sitt liv.
Jag upplevde honom som en glad, rolig, kreativ och begåvad människa. Han hade flickvän och ett stort socialt nätverk. Det kändes som han hade många härliga år att leva. Men nu förstår jag att han egentligen inte mådde bra.
Så är det även för många andra unga människor i dagens Sverige. Mitt i välfärdssamhället finns en ofärd.
Ångest och depressioner drabbar barn och ungdomar som bara borde få vara lyckliga och se framtiden an med tillförsikt.
Statistiken från Folkhälsomyndigheten är sorglig. Självmord står för ungefär en tredjedel av alla dödsfall i åldersgruppen 15–24 år. År 2020 dog totalt 124 personer av suicid i denna åldersgrupp. Varje siffra är en tragedi, vänner och anhöriga som sörjer.
Det har skett en del för att bryta utvecklingen. Sedan 2016 har regeringen mer än fördubblat resurserna till arbetet med psykisk hälsa och suicidprevention. Men det gäller också att sjukvårdshuvudmännen – regionerna – ser till att använda dessa pengar. Det finns att göra både för att kapa köerna till barn- och ungdomspsykiatrin och rusta hälsocentralerna för att hantera psykisk ohälsa.
Därför är det uppseendeväckande att Region Norrbotten nu skickar tillbaka sju miljoner kr till staten som den fått för suicidprevention.
"Dessa pengar hade kunnat användas till att rädda liv och motverka psykisk ohälsa", påpekar SSU Norrbotten i ett debattinlägg i NSD.
I ett uttalande konstaterar dessutom Norrbottens läkarförening att det finns stora behov av stärka barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i länet.
Den pressade situationen är påtaglig för föreningens medlemmar och Norrbotten är den region i Sverige med lägst antal läkare per 100 000 invånare. Något, som läkarföreningen menar, är påtagligt inte minst inom barn- och ungdomspsykiatrin
Psykisk ohälsa och läget på BUP brukar inte vara stora diskussionsämnen under svenska valrörelser. Men det är en fråga som sannerligen behöver uppmärksammas i debatten inför valet 2022. Ingen politisk fråga framstår som viktigare än att ge alla barn och ungdomar en bra start i livet.
En nollvision är det enda rimliga i sammanhanget. Mer behöver göras för att ge stöd och för att föräldrar ska slippa få samtalet om att en älskad son eller dotter inte längre finns.
Det är fruktansvärt att så många unga inte känner att livet är värt att leva.