I helgen var jag och tittade på Järnladyn, filmen om Margret Thatcher. Hon blev vald till Storbritanniens premiärminister efter det som kallas missnöjets vinter i Storbritannien, då strejker lamslog landet. Jag satt i biosalongen samtidigt som tusentals i Spanien demonstrerade mot den höga arbetslösheten, och samtidigt som Grekland försökte bilda en ny regering. Och, samtidigt som Frankrikes nye president François Hollande kanske försökte vänja sig vid att han är just det.
När det är kris, vill människor att något ska hända. Att någon ska göra något, ta kontroll över situationen. Att känna maktlöshet över sitt eget liv, är en känsla man alltid vill komma ifrån. Skräckbilderna från krisens Grekland, som i alla fall jag minns mest, är när människor som tillhört den stabila medelklassen plötsligt förlorat jobb, hem och måste tigga för att få mat för dagen. Under den arabiska våren krävde människor tillbaka makten över sina liv, och över sitt land. Nu är det istället i Europa som människor går ut på gatorna.
Spanien har EU:s högsta arbetslöshet, trots att landet gick väl rustat in i kreditkrisen 2007. I söndags var tiotusentals på gatorna i Barcelona, Madrid och andra städer för att protestera. 45 000 deltog i Barceolona sa polisen, över 200 000 sa arrangörerna, och sanningen brukar finnas någonstans mitt emellan. Egentligen är det kanske inte exakt antal demonstranter som är det viktiga, utan att något håller på att förändras i nedskärningarnas Europa. Från Tyskland kom beskedet att Angela Merkels kristdemokratiska parti rasat i delstatsvalet, och att Socialdemokraterna går framåt. I Frankrike har man bytt president. Det händer saker.
Det är nya politiska vindar som blåser genom Europa. Människor vill ha något nytt. Men - bara den känslan, att man vill ha något nytt som ska röra om i den politiska grytan, kan också bli katastrof.
I Grekland fick nazistpartiet sju procent. Ett parti med enkla lösningar på svåra problem, och med tydliga syndabockar. När en kris man inte själv känner att man är ansvarig för, men som gör att man riskerar att förlora sitt jobb och därmed hem känner man maktlöshet. Att ha trott att jag gjort allting rätt, tills man plötsligt står utan hem. Då är det lätt att vilja skylla på någon.
Ett av politikens mål har väl alltid varit att skapa framtidstro, se till att människor har hopp om att kunna skapa sig ett bra liv. När det är kriser så vill människor ofta ha socialdemokrati. Då vill man lösa problemen gemensamt, istället för att alla ska rädda sig själva. Då är det viktigt att socialdemokratin tar tillvara på det förtroendet, och genomför socialdemokratisk politik där man bidrar efter förmåga, och får efter behov.
Förra året var vi hänförda över den arabiska våren. Bilder på gigantiska protester spreds, där unga pojkar och gamla kvinnor protesterade sida vid sida och krävde tillbaka makten över sina egna liv. Där avsatte man diktatorer. Frågan är hur vi reagerar när människor lite närmare oss rent geografiskt går ut på gatorna för att kräva tillbaka makten över sina liv, en makt man känner att politiker och banker har tagit ifrån dem. Ser vi på det som ett steg djupare ner i krisen, en missnöjets vår, eller som en Europeisk vår?