En allmänt erkänd idé inom den ekonomiska politiken är att efterfrågan ska stärkas i lågkonjunktur och dämpas i högkonjunktur.
Man brukar tala om stabiliseringspolitik, en politik som mildrar konjunkturens pendelslag.
Även finansminister Anders Borg tycks vara införstådd med att det där är rätt klokt.
Han har upprepade gånger framhållit att Sverige fört den mest expansiva politiken under den ekonomiska krisen.
"Vi har valt att utforma finanspolitiken så att den är starkt expansiv", sa han i en riksdagsdebatt 2009.
En sak är att prata – och det är Borg väldigt bra på – en annan att leva upp till det i handling.
På den punkten lämnar Borg tyvärr mycket övrigt att önska.
I sin senaste konjunkturrapport diskuterar Konjunkturinstitutet (KI) målkonflikten mellan konjunkturstabilisering och överskottsmålet för de offentliga finanserna.
Analysen innehåller några beska sanningar om den förda politiken.
Först om hur alliansens politik påverkat möjligheterna att stabilisera konjunkturen.
Enklaste och effektivaste sättet att stärka efterfrågan i en lågkonjunktur – förutom sänkt ränta – är att låta de ”automatiska stabilisatorerna” verka.
Exempelvis ökar statens utgifter för a-kassa och arbetsmarknadspolitik automatiskt när konjunkturen försämras. Lägre inkomster för företag och hushåll minskar också statens skatteinkomster.
Vad som hänt under alliansregeringens tid är att denna automatiska justering av ekonomin försvagats betydligt beroende bl a på den lägre ersättningsgraden i a-kassan och det lägre skattetrycket.
KI skriver att de automatiska stabilisatorerna minskat kraftigt sedan 2006 och tror att den konjunkturstabiliserande effekten kan ha halverats.
"För att uppnå samma grad av konjunkturstabilisering krävs mer aktiv finanspolitik nu jämfört med perioden 1995-2006", skriver KI.
Hur var det då med den ” starkt expansiva” Borg-politiken?
Konjunkturinstitutet ger en annan bild.
Under finanskrisen 2008 försämrades konjunkturen snabbt. Men den offentliga sektorn fortsatte att spara. Ni kanske kommer ihåg hur Borg samlade i ladorna, som han uttryckte det.
KI skriver inte rakt ut att Borg förde en politik som förstärkte lågkonjunkturen. Men man kommer rätt nära när man talar om en”acyklisk” politik.
På ren svenska är min tolkning: Borg satt med armarna i kors under det dramatiska fallet i konjunkturen.
Institutets dom över arbetsmarknadspolitiken är också hård: Lågkonjunkturen tror man kommer att vara till 2016.
"Långtidsarbetslösheten är redan hög och kommer att stiga ytterligare de kommande åren", skriver man.
"Det finns en betydande risk att denna lågkonjunktur får långvariga effekter på framtida sysselsättning."
Anders Borgs passiva finanspolitik har inte bara ökat arbetslösheten och gjort Sverige mer orättvist.
Genom att försämra effekten av de automatiska stabilisatorerna har han också gjort den svenska ekonomin mer sårbar.