Den 28 maj är det mensens dag. Det är inte direkt en stor högtid, men ger en anledning att tänka lite extra på det där trista blodet.
Varje månad i 30–40 år ska det krånglas och hållas koll. Som om inte det vore nog så blir många av oss svullna, irriterade och får en molande värk. Skrämmande många har värre symtom än så.
Nej, inte är det skoj. Det är det inte. Men det är halva befolkningens ständiga följeslagare genom livet.
När jag var tonåring smusslade vi med (allt annat än ultratunna) bindor på vägen till skoltoaletten och kunde inte tänka oss något pinsammare än att blöda igenom.
Jag blir fortfarande kallsvettig när jag minns hur en av de andra tärnorna efter ett luciatåg viskar att jag har en röd fläck där bak.
Jag var längst av alla tärnor. Det årets luciafirande avslutades med att hela byns blickar var riktade mot mitt inte helt vita lucialinne på väg ut ur den fullpackade kyrkan.
Mina döttrar tillhör en självklarare generation. En generation som förvisso definieras av oro, press och stress. Men inte av skam för det lilla blodet.
Visst lever de i en genomkommersialiserad kultur med sjuka kroppsideal. Men de är smartare än min generation. Även om de påverkas så vet de att det mesta är fejk.
Och de har fått ord för så mycket kring sin kropp som min generation saknade. Inte minst mens är befriande oproblematiskt.
”Fria flickor, så kan vi inte ha det.” tänker patriarkatet då, och slår tillbaka med full kraft.
Högerradikala grupper blir allt med högljudda. De driver kulturkrig mot kvinnors rättigheter och är helt besatta av att kontrollera kvinnors kroppar.
Kanske såg vi det först när abortmotståndarna började vädra morgonluft för några år sedan. Men lika tydligt är att de tar sig rätten att tycka om kvinnors kläder. Om hon får eller inte får ha slöja på sig och att hon på sommaren måste blotta mer hud än hon är bekväm med.
Nu har de också lyckats plantera idén om att hemmafrun skulle vara ett ideal för unga kvinnor. Soft girls och tradwifes förväntas går runt och pyntar ett välstädat hem. Allt marknadsfört med svinrika av influencers som inte alls bara är hemma.
I kvinnohatet finns också mensen. Ord med mens, som menskonst (vad är det ens?) blir skällsord i paritet med batikhäxa (och vad är det då?).
Som ett led i kulturkriget bygger den identitetspolitiska högern ett språk i syfte att nedvärdera och begränsa kvinnor.
Kvinnans kropp ett slagfält i kampen för och emot kvinnors frihet, som så många gånger i historien.
Att åter skambelägga mens är inte bara att gå tillbaka till min tonårsskam i en liten by på 90-talet. Identitetshögern går längre. De både skammar och aktivt pressar tillbaka flickor.
De tar det fria språk dagens unga har fått och förvränger det, använder det som verktyg att förnedra, hata och raljera.
Den hårda kärnan av kvinnohat i Sverige finns det i den radikala högerns internetforum. Från både öppna och hemliga konton hämtas näring till dess hatsvans av incels och våldsverkare.
Att avdramatisera mens är motstånd och en kamp på blodigt allvar. Det lyfter skam och befriar flickor och kvinnor, och kan vrida ett verktyg ur handen på de som vill begränsa våra rättigheter.
Bara det är en anledning att fira mensens dag.