I västra Sverige är lockpriserna på bostäder tillbaka, kunde Göteborgsposten berätta igår. Med hjälp av statistik från bostadssajten Hemnet har de kunnat konstatera att åtta av tio bostadsrätter säljs till priser över utgångspriset.
Därmed går det att slå fast att mäklarbranschens försök till självsanering, de så kallade accepterade priserna, enbart hade en tillfälligt lindrande effekt. Det är ingenting att förvånas över – på en fri marknad kommer priserna alltid att fluktuera, och gränsen mellan vad som är överraskande och vad som är orimligt alltid vara svår att dra.
Lockpriserna är också – utom för de stackare som springer benen av sig på bostadsvisningar i onödan – i första hand ett problem för branschen själv. De skadar förtroendet för mäklarkåren, och gör med all säkerhet både arbetsklimatet och konkurrensen hårdare på sikt.
Samtidigt rapporterar Dagens Nyheter att polisen i Stockholm misstänker att en allt större del av den svarta handeln med hyreskontrakt har tagits över av den organiserade kriminaliteten. Det är en verksamhet som enligt polisens beräkningar omsätter upp till två miljarder kronor om året, och som dessutom kan kopplas till grova våldsbrott.
Sådan kriminalitet är inte heller begränsad till landets storstadsregioner.
– Jag är övertygad om att det förekommer på de flesta universitetsorter och större städer eftersom bostadsbristen är enorm där, säger Kristian Halldin, analytiker på polisens regionala underrättelsesektion i Stockholm till Aftonbladet.
Det här är bara två exempel på konsekvenserna av den urspårade situationen på bostadsmarknaden i landets tätorter. De ligger långt ifrån varandra – skillnaden mellan lockpriser och organiserad kriminalitet är trots allt enorm – men de har också mycket gemensamt.
Dels eftersom de har en och samma rot. Det är bristen på bostäder som gör att vanliga löntagare är tvungna att låna fantasisummor för att hitta någonstans att bo, eller till och med kommer i kontakt med organiserad kriminalitet. När efterfrågan är löjligt hög, när det finns stora och snabba pengar att tjäna, då kommer samvetslösa personer vara beredda att bryta mot reglerna för att tjäna lite till.
Det andra de har gemensamt är sättet man försöker bekämpa dem på – med reglering. De accepterade priserna är en god och lovvärd idé, som säkert kommer ur en genuin vilja från branschorganisationerna att komma tillrätta med marknadens avarter. Tyvärr är trycket på bostadsmarknaden så stort, att varje sådan reglering blir som att försöka täppa till ett dammbrott med tejp.
På samma sätt är det naturligtvis polisens uppgift att undersöka och beivra kriminaliteten i utkanten bostadsmarknaden. Men att tro att polisen ensam ska kunna sätta stopp för den utvecklingen är mer än lovligt naivt – ytterligare lagstiftning och resurser till det skulle vara som om en läkare försökte sänka en patients feber, utan att ta reda på vad som orsakat den.
Precis så måste dessa dystra nyheter om bostadsmarknadens problem förstås – de är problematiska i sig själva, men i första hand är de symtom på en marknad som för länge sedan slutat fungera normalt.
Den som vill komma tillrätta med dem kan antingen lappa, laga och hoppas att plåstren håller så länge som möjligt. Eller så kan man ta ett omtag, börja bygga bostäder på allvar och få patienten Sverige på fötter igen.