Den senaste tidens utveckling i Mellanöstern gör att pessimismen ökat för att någonsin hitta en väg till en förnyad fredsprocess och en lösning på Palestinakonflikten. Hamas fortsätter att skicka raketer in på israeliskt område och Israel svarar med tung vapenmakt. Någon vapenvila är inte i sikte.
Tvåstatslösningen kan knappast säkras om inte Hamas tas med i förhandlingarna och Israel lämnar sina bosättningar på ockuperat palestinskt område. Idag lever minst 300 000 israeler på mark som rätteligen tillhör palestinierna.
Det var 1967 som Israel ockuperade Gaza. Steg för steg har man sedan isolerat den lilla landremsan. Ingen i Gaza kan röra sig fritt. Just nu går det inte att få in bränsle, mat eller mediciner. Israel bedriver statsterror.
Sjukhusen i Gaza är överfulla av dödade och skadade. Till vilket pris?
Varför slår Israel till så hårt som man gör? Vad är målsättningen? En fredsprocess bygger på jämlikhet och förtroende , men allt sådant grusas i takt med att desperationen växer i det tätbefolkade Gaza.
Det finns extremister på båda sidor som inget annat önskar att sätta käppar i hjulet för en framgångsrik fredsprocess. Mot den bakgrunden finns det idag föga utrymme för optimism.
De frågor som måste lösas är omfattande och svåra. Hur tänker Israel tackla problemet med de illegala bosättningarna? Hur ska Jerusalems framtida status se ut? Hur ska det splittrade palestinierna på Västbanken och Gaza kunna enas?
Både Israel, USA och EU har stämplat Hamas som en terroristorganisation. Hamas har med sina nålsticksaktioner under senare år angripit både civila och militära mål i Israel med raketer.
Allt fler oskyldiga dödas när nu när Israels premiärminister Benjamin Netanyahu bestämt sig för att trappa upp konflikten med både raketattacker och marktrupper i det tätbefolkade Gaza.
Det går inte att undvika benämningen övervåld när det gäller Israels militära aktioner. Innan den påbörjade tragedin blir ohanterbar måste Israels närmaste allierade USA förmå Netanyahu att stoppa blodbadet.
Försöken till fred har varit många och inleddes med Osloavtalet mellan Yasser Arafat och Yitzak Rabbin 1993. Sedan kom Bill Clintons försök att medla fred i Camp David 2000 och Taba 200 Därefter Annapolis och George W Bush då med målet om en fredsuppgörelse 2009, men även detta rann ut i sanden. Och så har det rullat på. Barack Obama tycks bli ännu en president har misslyckats hitta en fredsuppgörelse.
När Yitzak Rabbin mördades drog många slutledningen att i det ögonblicket dog även många av de förhoppningar som fanns för en fredsprocess med riktning mot en tvåstatslösning. Det finns anledning att påminna om Rabbins budskap som idag tycks vara med eller mindre glömt : ”Det är med sina fiender man måste sluta fred”.
Så sant, men det krävs också vilja och omdöme från bägge parter.
Stilleståndslinjen från 1949 utgör den folkrättsliga och politiska grunden för en verkningsfull fredsprocess.
Utifrån den grunden måste alla inblandade skapa den nya ordningen.
Ansvaret för att detta ska lyckas beror på USA:s förmåga och vilja att förmå Israel till reträtter och till förhandlingsbordet.