När festivalaffischerna sitter uppe är det lätträknat vilka kvinnor som är med. På Piteå dansar och ler, Trästocksfestivalen och Luleåkalaset är det ungefär en fjärdedel av artisterna som är kvinnor.
På Gatufestivalen i Sundsvall ser det likadant ut. Det ser faktiskt ungefär likadant ut på de 14 största festivalerna i Sverige, skrev SVT för en knapp månad sedan.
Kvinnor får mindre utrymme än män. I medierna, på scener och i styrelserummen. Nu tycker vissa att jag överdriver. Jag önskar att jag gjorde det.
Men i medierna är ungefär en tredjedel av de som får komma till tals kvinnor, enligt rapporten.
I styrelserummen är en fjärdedel kvinnor. På de 14 största festivalerna i Sverige så är i genomsnitt tre av fyra band mansdominerade.
Förra veckan letade jag efter ett citat från någon socialdemokratisk kvinnlig ledarskribent. Jag letade, men det var män överallt. Så i helgen satt jag och räknade.
Jag tog alla ledare och ledarkrönikor som skrivits på de socialdemokratiska, lokala dagstidningar de senaste tre dagarna. De jag hade tillgång till (11 olika tidningar) hade tillsammans publicerat 49 ledare och ledarkrönikor de senaste tre dagarna.
13 var skrivna av kvinnor. Alltså ungefär en fjärdedel kvinnor även där, de dagarna. Så om ni tycker det verkar gubbigt, är det för att det är så. OBS jag är ingen matematiker, men jag tror att jag räknat rätt.
Då är frågan: är det ett problem?
Ja. Hälften av Sveriges befolkning är kvinnor, men det märks inte på det utrymme kvinnor har. Och utrymme är makt. Makt att förverkliga drömmar, lyfta nya perspektiv och att kunna påverka.
För det andra, en kvinna i en mansdominerad bransch måste hela tiden bevisa att hon förtjänar att vara där. I tre veckor har jag skrivit ledare på NSD nu. Alla läsare som har hört av sig till mig har varit män.
Några vill vara "snälla" och kolla så jag känner till olika politiska partier eller kända socialdemokrater. Varför de tror att jag inte gör det vet jag inte. Några andra tillhör en gubbmaffia som undrar vem jag tror att jag är, och vem jag är att tycka och ta plats.
Doktoranden Tobias Bromander (Linnéuniversitetet) presenterade i slutet av juni en avhandling om mediebevakningen vid 92 politiska skandaler. Han kom fram till att tonen mot kvinnor är hårdare.
Men han säger också i en intervju till DN att "Jag tror inte att chefredaktörer och journalister medvetet gör skillnad på män och kvinnor, det sker omedvetet och det är det som är den stora faran".
Kvalitet före kön, säger många när de svarar på varför så få kvinnor finns på festivalscenerna och i styrelser.
Jag köper faktiskt inte att män hela tiden håller högre kvalitet än kvinnor.
DN skrev i slutet av 2011 om att på landets största bokningsbolag Live Nation sitter inte en enda kvinna i styrelsen, och att hos skivjätten Warner är alla i ledningsgruppen män.
Storsjöyran var den enda stora festivalen förra året som hade en kvinna som bokningsansvarig, enligt DN. Män väljer män.
Det är en struntfråga vilka artister som spelar, säger vissa. Men festivalbokningarna är ett tydligt exempel.
Män har mer makt och utrymme än kvinnor. Utbudet på kvinnliga artister är så litet, säger arrangörerna. Jag kan lova er en sak: utbudet kommer inte bli större om vi fortsätter såhär.