Den svenska arbetsmarknaden är utan överdrift en av världens mest fredliga. Statistiken från Medlingsinstitutet ger besked år efter år.
Sverige har få förlorade arbetsdagar på grund av strejker och lockouter. Till och med jämförbara länder som Norge, Danmark och Finland har klart fler arbetsmarknadskonflikter än Sverige.
Därför kan ingen sansad bedömare säga att arbetsmarknadens parter missbrukar konfliktvapnen.
Svenska fack och arbetsgivare uppträder ansvarsfullt och löser sina konflikter vid förhandlingsbordet. Handslag snarare än knutna nävar präglar förhållandet mellan parterna.
Men ibland är det tyvärr nödvändigt att plocka fram även de skarpaste vapnen ur förrådet. Det gäller icke minst när ett stort multinationellt företag som Tesla kommer till Sverige och försöker etablera en annan standard än de kollektivavtal som finns på svensk arbetsmarknad. Då är det inte konstigt att såväl IF Metall som andra LO-förbund reagerar och tar strid.
Det borde för övrigt även alla arbetsgivarorganisationer göra. Att det finns kollektivavtal medverkar ju till att det blir konkurrensneutralitet mellan Teslas och andras verkstäder och serviceställen.
Kollektivavtalen sätter ett golv för löner, sociala försäkringar och andra villkor, vilket blir en miniminivå för alla seriösa företag. Därför ligger det i alla ansvarskännande arbetsgivares intresse att stå upp för innehållet i kollektivavtalen och för att det är schyssta och likvärdiga konkurrensvillkor mellan alla företag.
Men istället har vi fått en situation där Svenskt Näringsliv nu ifrågasätter fackens rätt till sympatiåtgärder. Till exempel att fackförbundet Seko stoppar brev och paket till Tesla. Eller att hamnarbetare inte hanterar Teslabilarna.
Det anses strida mot proportionalitetsprincipen. Att konflikten påverkar andra än Tesla, det vill säga även företag som har kollektivavtal med sin fackliga motpart.
I en lång men läsvärd artikel i Dagens Arena påpekar dock German Bender, en av Sveriges främsta arbetsmarknadsforskare, att rätten till sympatiåtgärder skapat en maktbalans som tjänat Sverige väl ända sedan början av 1900-talet.
"Den svenska arbetsmarknadsmodellen, där kollektivavtal är norm men inte lag, bygger på att någon form av maktresurser ges till fackförbund när företag väljer att avstå från att teckna kollektivavtal för sina anställda", skriver han bland annat.
Därför är Svenskt Näringslivs direktörer inne på en farlig väg när de vill rubba denna maktbalans.
Man behöver inte laga det som är helt och fungerar. Och dit hör den svenska arbetsmarknadsmodellen.