Ibland hävdas att politikerna förlorat makten över penningpolitiken därför att räntan sätts av tjänstemän på en oberoende Riksbank.
Påståendet rymmer flera missförstånd.
För det första bestämmer politikerna fortfarande över penningpolitiken. Det var Riksdagen som beslutade att lämna över räntesättningen till Riksbanken. Därmed kan Riksdagen också återta den rätten om man så skulle vilja.
För det andra kan politikerna påverka ramarna för riksbankens politik via beslut i riksbanksfullmäktige.
För det tredje kan riksbanksfullmäktige påverka räntebesluten genom val av riksbanksdirektörer.
Problemet med räntepolitiken är alltså inte att politikerna är utan makt utan att de inte använder den och tillräckligt tydligt klargör vad Riksbanken ska och inte ska göra.
Riksbankens uppgift är ju i första hand att upprätthålla ett stabilt penningvärde.
Detta har banken själv definierat som en inflation på 2 procent (+- 1 procentenhet).
Riksbanken har dock haft stora svårigheter att hålla målet. Det senaste året har inflationen t ex månad efter månad legat under 1 procent.
Enligt den nu avgångne direktören Lars E O Svensson har misslyckandet med att hålla 2-procentsmålet kostat 60 000 jobb.
Svensson reserverade sig mot majoritetens linje, men gav till slut upp och avgick med uttrycklig motivering att han inte fått gehör för sina synpunkter.
För riksbanksmajoriteten har hushållens skulder spelat en stor roll. Man har befarat att en hög skuldsättningsgrad ska leda till en fastighetsbubbla som i sin tur skulle destabilisera ekonomin.
Mot detta har hävdats att risken för en fastighetsbubbla är överdriven (Konjunkturinstitutet och Finansinspektionen). Ett tungt vägande argument mot riksbanksmajoritetens uppfattning är dessutom att räntepolitiken inte är rätt metod att komma åt ett eventuellt skuldsättningsproblem.
Det borde snarare vara regeringens sak att ingripa om hushållens skulder skenar.
Riksbanksfullmäktige har i hela det här skeendet varit märkligt tyst och passiv.
Att Riksbanken ska vara oberoende i sina räntebeslut betyder ju inte att räntepolitiken inte kan ifrågasättas eller diskuteras av politiker.
Just nu verkar det dessutom nödvändigt att politikerna tar ett fastare grepp om frågorna.
Man bör inskärpa Riksbankens primära uppgift - ett stabilt penningvärde på den nivå som banken själv bestämt. Det måste bli ett slut på den långvariga oförmågan att hålla inflationsmålet.
Därtill måste riksbanksfullmäktige sätta ner foten om hushållens skulder.
Det rimliga är att regeringen vidtar åtgärder mot alltför hög skuldsättning. Räntepolitiken ska istället fokusera på stabilisering av penningvärdet och bidra till en uthålligt hög aktivitetsnivå i ekonomin.
Om riksbanksfullmäktige inte reagerar blir ju vanföreställningen sann: Politikerna har avhänt sig makten över penningpolitiken.