Facklig-politisk samverkan kan fortsatt bli ett vinnande koncept inför valet den 14 september. Både LO och Socialdemokraterna står starka. Karl-Petter Thorwaldsson är på många sätt en ordförande i tiden för LO. Bland mycket annat har han som bakgrund som ordförande i SSU. Därtill en person som gärna ger sig in i den aktuella samhällsdebatten.
LO har enligt en del bedömare förlorat i både i makt och inflytande. Det är en verklighetsförvanskning och mer ett önsketänkande från landets högerpartier. Alla vill så gärna ha med LO på tåget. Till och med Fredrik Reinfeldt har friat om än avmätt.
I grunden ingår dock i höger-och nyliberalismpropagandan att förringa fackföreningsrörelsens betydelse. När ett val närmar sig heter det alltid att LO med sina miljoner styr Socialdemokraternas politiska inriktning.
Om så nu skulle vara fallet har det knappast något fel i det. LO står på småfolkets sida, men i praktiken är det partiet som lägger fast det politiska vägvalet. Intre minst nu i början på en av den viktigaste valrörelsen på ett årtionde.
Förändringens vind drar förvisso genom LO-leden, som i samhället i övrigt, men i grunden finns här en styrka och en vilja att föra det solidariska samhällsbygget framåt och att slå vakt om medlemmarnas intressen.
Medlemsnyttan är dessutom idag mer avgörande än tidigare. Kollektiva lösningar är grunden för LO:s arbete. Något som de högerborgerliga analytikerna aldrig upptäckt, eller skyggar för med sina ibland desperata angrepp på fackföreningsrörelsens koppling till Socialdemokraterna.
Ett samarbete sker på olika nivåer för att på bästa sätt nå ut med det gemensamma politiska budskapet och för att nå ett så bra valresultat som möjligt i september. Ett förhållande som förstås inte ger den politiska oppositionen någon ro.
Det kan knappast vara något nyhet för de borgerliga partierna att LO alltid, och genom decennier, givit bidrag till de Socialdemokratiska valrörelserna.
Det sker utifrån den facklig-politisk samverkan som varit tradition inom den demokratiska arbetarrörelsen. Och inget att skämmas för eller hymla med. Det hävdas också att LO:s medlemmar inte längre är partitrogna socialdemokrater på samma sätt som förr, men det är en myt.
Dessutom bör kritikerna komma ihåg att beslut om bidrag till partiet sker i demokratisk ordning på kongresserna, där medlemmarnas ombud säger sitt.
Så länge en majoritet av LOs medlemmar säger sig sympatisera med Socialdemokratin och när man i demokratisk ordning röstar för facklig/politisk samverkan får alla som kritiserar samarbetet gärna fortsätta med det. Det gör snarare att den gemensamma fronten enas än splittras.
LO och socialdemokraterna är båda grenar av samma arbetarrörelse. Det var LO som bildade partiet. Därför är också de grundläggande värderingarna gemensamma.
Det saknas heller inte frågor där LO och Socialdemokratin gemensamt skulle kunna rycka åt sig politiska initiativ. Hur blir det med den framtida sjukförsäkringen och a-kassan? Hur ska framtidens arbetsrätt utformas? De fackliga och politiska utmaningarna finns.