Ledare/ Luleå Hockey stärkte självkänslan
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
25 mars 1983 åkte jag och lumparkompisen Göte Lindvall, Björkfors, från granatkastarkompaniet vid I19/P5 i Boden till Delfinen (nuvarande Coop Arena) för att kolla på Luleå-Modo, den sista och avgörande matchen i kvalet till elitserien. Luleå var tvunget att vinna, men matchens slutade 2-2.
Besvikna fick vi återvända till logementet och ta emot gliringarna från befälseleverna från Lidingö och Danderyd. Norrbotten stod fortfarande utanför hockeyns finrum.
4 mars 1984 befann jag mig ännu en gång i Delfinen. Den här gången i sällskap med SSU:aren Tord Wiklund, Kiruna. På nytt hade Luleå Hockey chansen att avancera till elitserien - och nu gick det vägen. Hammarby bjöd klent motstånd och efter två perioder ledde Luleå med hela 6-0.
Sista perioden blev ren defilering och en enda lång stående ovation från en fullsatt ishockeyhall.
Senare på kvällen skickade vi ett telegram från Norrbottens SSU-distrikt till Luleå Hockey.
"Er framgång sporrar Norrbottens ungdom", skrev vi. Det var en aning högtravande, jag vet, men det säger något om känslorna den kvällen.
Luleå Hockeys avancemang till elitserien stärkte den regionala självkänslan. Länet konkurrerade nu på samma nivå som Stockholm. Vi behövde inte längre ta skit från dryga AIK:are eller stöddiga djurgårdare.
Av samma skäl kändes det viktigt att Luleå Hockey klarade pärsen mot Timrå 8 mars i år.
När hela Coop Arena ställde sig upp och skrek "Kämpa, Luleå!" under slutminuterna var det som om en hel landsända reste sig. Norrbotten ska inte ned i kvalserieträsket. Vi ska vara kvar på den högsta nivån. Vi ska inte tillbaka till den krisstämning som rådde i början av 1980-talet.
Helt följdriktigt var det de egna produkterna från länet som offrade sig och gjorde jobbet 8 mars.
Övertorneåfödde Linus Omark kvitterade till 2-2, assisterad av Emil Lundberg (tidigare Brooklyn Tigers). Luleåprodukten Mikael Lidhammar satte 3-2, framspelad av urnorrbottningen Anders Burström och bodensaren Robin Lindqvist.
Gusten Thörnqvist, med rötterna i Råneå, idioträddade i slutminuten och Robin Lindqvist slängde i väg pucken och 4-2 rullade långsamt in i Timrås övergivna målbur.
Det var inte Lubos Bartecko eller Pekka Saravo, än mindre Mikko Pukka och Jere Myllyniemi, som klev fram när det gällde Norrbottens existens i elitserien 8 mars i år.
På samma sätt som 1984 var det norrbottningarna själva som fixade elitseriekontraktet (förvisso med en del hjälp från Tomas Surovy och Linköping som vann mot Mora efter förlängning samma kväll).
Den regionala förankringen verkar vara viktig även för de nya klubbdirektörerna Peder Jidström och Thor Stöckel. När de gjorde en programförklaring i NSD 7 maj i år talade de om att Luleå Hockey "i mesta möjliga mån måste behålla den lokala förankringen" och att de vill arbeta för att "behålla spelare som har en historia i klubben".
Det känns som en vettig utgångspunkt. Bartecko, Martin Chabada och Jaroslav Obsut tillför spetskompetens, men i grund och botten är och förblir Luleå Hockey ett norrbottniskt lag.
Basen i föreningen - supportrar, sponsorer, ideellt arbetande krafter och de flesta spelare - utgörs av norrbottningar. Övriga är bara en fin krydda i anrättningen.
På det sättet kan Luleå Hockey också fortsätta att spela en roll för den regionala identiteten och självkänslan. Norrbotten har inte bara skogen, malmen och vattenkraften, utan också det egna elitserielaget Luleå Hockey (och Charlotte Kalla, och Plannja Basket, och så vidare).
Vi kan räta på ryggen och känna oss en aning stoltare. Förhoppningvis har vi kvar den känslan även efter 55 omgångar av elitseriesäsongen 2008/2009.