På söndag går Frankrike till val. Det är ett viktigt val, inte bara för Frankrike, utan för Europa och hela världen: Ska den Europeiska Unionen, för att bara ta ett exempel, ha någon framtid krävs det ett helhjärtat deltagande från Frankrikes sida. I en tid när såväl unionen som de etablerade politiska partierna befinner sig i kris är det tyvärr långt ifrån en självklarhet.
Men det är också ett val som är viktigt eftersom det franska politiska landskapet oväntat och på kort tid har utvecklats till en provkarta över de politiska möjligheter som återstår när den stabila uppdelningen mellan höger och vänster brutits ned.
Där finns de traditionella partierna, som av allt att döma förlorat väljarnas förtroende – men vid deras sida har tre utmanare dykt upp: Högernationalisten Jean-Marie Le Pen, vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon och mittenkandidaten Emmanuel Macron, vars nya rörelse kombinerar kulturell och ekonomisk liberalism.
Ytterst går valet att beskriva som en omröstning om det existerande politiska systemets fortbestånd: De två förra kandidaterna vill omkullkasta den rådande ordningen, medan Macron vill reformera och göra vad som är möjligt inom den.
Så tycks det idag ha uppstått en skiljelinje mellan två sorters politiker – de som berättar vad de vill göra, men bekymrar sig mindre om hur det ska gå till, och de som berättar hur de vill arbeta, men som i gengäld inte har en lika tydlig framtidsvision.
Det är en fråga som även den svenska socialdemokratin måste ställa sig: Vill man vara ett parti som sätter upp ett mål i framtiden, men som inte kan garantera att det man lovar faktiskt går att genomföra? Eller vill man i stället börja i det som är möjligt att göra, men i så fall nöja sig med att förvalta och reglera den ordning som redan existerar?
Väljer man det senare riskerar det som en gång var en progressiv rörelse att förvandlas till ett konservativt parti. Väljer man i stället det förra riskerar man att förlora inte bara sin identitet som regeringsdugliga och statsbärande, utan också sin ideologiska grund.
Vilket håll man väljer att gå åt vet vi inte idag. Det är inte så konstigt: Sådana frågor är så komplexa att det inte går att tänka ut ett svar på dem – det måste man arbeta sig fram till i den politiska vardagen. Och medan vi gör det får vi redan på söndag en fingervisning om åt vilket håll i alla fall de franska väljarna är på väg.