På ett mänskligt plan är det lätt att förstå Maud Olofssons ilska mot KU:s kommande granskning av Nuon-affären. Hon har lämnat regeringen och trodde antagligen att hon skulle få ta det lugnt på ålderns höst. Men det är rimligt att svenska folket får svart och vitt. Historien behöver en genomlysning.
Statliga Vattenfalls köp av holländska Nuon är en av de absolut sämsta affärerna i svensk företagshistoria.
Nuon har blivit en kvarnsten runt halsen på den svenska energijätten och har gjort svenska folket fattigare.
Vattenfall har tvingats skriva ned värdet av sina tillgångar med nästan 30 miljarder kronor (hittills) och tvingas nu till stora personalnedskärningar.
Som ansvarig för näringspolitiken under många år kan Maud Olofsson inte smita från sitt ansvar - i synnerhet inte med tanke på att Svenska Dagbladet avslöjat att Olofssons egna tjänstemän varnade henne för Nuon-affären.
Men det är fel att göra Nuon till bara en fråga om Maud Olofssons kompetens. Ägarpolitiken var för slapp även tidigare.
Redan under S-åren började ledningen på Vattenfall snickra på sitt europeiska imperiebygge.
Det gick bra ett tag. Men med Nuon tog det en ände med förskräckelse. Många har anledning att lära av det.
Det finns starka argument för ett samhällsägt Vattenfall som förvaltar och förädlar svensk vattenkraft och andra svenska energikällor.
Däremot är det svårare att motivera att svenska staten är storägare i tysk kärnkraftsindustri eller holländska gaskraftverk.