Det är ingen överdrift att tala om en massiv facklig kritik mot den statliga utredningen om förändringar i arbetsrätten, som ska presentera sitt slutbetänkande 1 juni. 

"Med dessa förslag blir arbetstagarna provanställda på livstid", rasar Camilla Frankelius, förhandlingschef hos Ingenjörerna.

"Utredarens papperskorg hör hemma i papperskorgen", markerar Marie Nilsson, ordförande för IF Metall.

Liknande synpunkter hörs från TCO, Saco, Handels, Kommunal, Byggnads och en rad andra fackliga organisationer.

Flera fackliga företrädare framhåller att arbetsrätten sköts bäst av arbetsmarknadens parter och att klåfingriga politiker inte ska lägga sig i.

"Låt parterna lösa detta", manar till exempel Susanna Gideonsson, ordförande i Handels, som med all sannolikhet väljs till ny LO-bas på den digitala LO-kongressen 15 juni.

En sådan lösning vore utan tvekan den bästa. Dessutom borde den vara möjlig. Det finns ju redan ett embryo till en förhandlingslösning.

Våren 2019 inledde Svenskt Näringsliv, LO och PTK förhandlingar om hur arbetsmarknadens funktionssätt bör förändras – vilket för övrigt också var helt i linje med besluten på LO-kongressen 2016. 

I en gemensam avsiktsförklaring i december sa parterna att förhandlingarna går att sortera in i tre övergripande kategorier: anställningsskyddsregler, omställningssystemet samt arbetslöshetsförsäkringen.

Hittills har emellertid samtalen varit resultatlösa. Både fack och arbetsgivare tycks bara ha gått omkring och rullat tummarna i väntan på utfallet i den statliga utredningen. 

Signalerna från utredningen borde emellertid leda till att det nu blir fullt fart i förhandlingsmaskineriet.

Det är helt enkelt bättre att de direkt berörda (löntagarnas och arbetsgivarnas representanter) gör upp om regelverket på arbetsmarknaden än att det dikteras av politiska beslut.

Just nu talas mycket arbetsmarknadsminister Eva Nordmarks och regeringens ansvar. Men nycklarna till frid och fröjd på arbetsmarknaden ligger faktiskt först och främst hos fack och arbetsgivare.

Så var det när Sverige fick Saltsjöbadsavtalet 1938 och så var det när Industriavtalet tillkom 1997. Och så borde det fungera även i dagens Sverige.

Konflikter på arbetsmarknaden löses smartast och mest långsiktigt genom dialog, samtal och konstruktiva förhandlingar – inte via klubbslag i riksdagen. 

Den svenska förhandlingsmodellen har skänkt Sverige en stabilitet som varit till nytta för både folk och företag.

Den historiska lärdomen borde vara central också inför framtiden.