I en debattartikel i tidningen Östgöta Correspondenten för en tid sedan argumenterade företrädare för MUF (Moderata Ungdomsförbundet) för kraftiga neddragningar av det offentliga stödet till kulturlivet.
I artikeln menar MUF:arna att exempelvis artisten Lars Winnerbäck ju klarar av att locka stor publik utan offentliga stöd.
I en replik påpekar emellertid Winnerbäck själv att han inte hade nått sina framgångar utan uppbackning från samhället.
"Jag hade inte varit där jag är i dag utan den kommunala musikskolan, Skylten, Arbis, fritidsgårdarna, Rockkarusellen, Studiefrämjandet, föreningen Rock D’amour, en rad eldsjälar och en ännu längre rad tillgängliga scener", skriver Winnerbäck.
Kort sagt: Framgångsrika musiker som Lars Winnerbäck uppstår inte i ett vakuum. Det är också nödvändigt att det finns samhällsstrukturer som ger talangerna möjligheter att växa och utvecklas.
Till exempel att det finns en kommunal musikskola som ger alla barn och ungdomar – inte bara de som har rika föräldrar – chansen att få en kvalificerad musikundervisning. Eller att det finns bildningsförbund, folkparker, Folkets Hus och andra breda folkrörelser som skapar scener och möjligheter för unga musiker och andra kulturutövare.
Dessa samhällsstrukturer är även förklaringen till att lilla Sverige blivit en av världens främsta musikexportörer.
De har medverkat till att ABBA, the Cardigans, Avicii, Roxette, Robyn, the Hives och andra blivit stora i världen. Till att svenska låtskrivare, artister och producenter ständigt lyckas på den internationella arenan.
Kommunala musikskolan och andra delar av den generella välfärdspolitiken har gett fler chansen att förverkliga sina drömmar, idéer och livsprojekt, vilket i sin tur varit bra för både exporten och samhällsekonomin.
Det är resultat som tydliggör sambandet mellan jämlikhetspolitik och ekonomisk tillväxt.
Ju fler som kan förverkliga sina bästa stämningars längtan, desto bättre är det för samhällsekonomin.
Det är också svaret till MUF:are och andra på högerkanten som tror att allting bara handlar om att sänka skatterna och minska den offentliga sektorns verkningskrets. Som jublar när finansminister Elisabeth Svantesson (M) skryter om att skatterna som andel av BNP (bruttonationalprodukten) nästa år kommer att sjunka till sin lägsta nivå sedan 1975.
Det är inte genom att rusta ned den offentliga sektorn som vi bygger Sverige starkt och skapar internationell konkurrenskraft.
Tvärtom finns en stark koppling mellan tillgången av en god social infrastruktur och möjligheterna till ekonomisk utveckling.