Lärdomar från Möllers tid

Gustav Möller, socialminister i flera regeringar under 1930- och 1940-talen, brukar beskrivas som den moderna socialpolitikens skapare och arkitekten bakom folkhemsbygget, det vill säga en riktig supersosse.

Reformer som barnbidrag, folktandvård, folkpension och den sociala bostadspolitiken associeras med Möller.

Lika känt är inte att Möller 1935 signerade en proposition med långtgående inskränkningar i avtalsfriheten och konflikträtten – det vill säga något helt annat än klassisk S-politik.

I de fackliga leden var det inget populärt ställningstagande. Det väckte samma hårda kritik som dagens utredning om arbetsrätten.

Möller och andra regeringsföreträdarna stod emellertid på sig. De pekade på att de många konflikterna på arbetsmarknaden (ungefär 700 per år under 1930-talets första hälft!) gjorde det nödvändigt att lagstifta om skydd för viktiga samhällsfunktioner och för oskyldigt drabbade individer.

I en diskussion på LO:s representantskap 1935 argumenterade ärkesossen Möller för inskränkningarna med argumentet att det förekommit "missgrepp från fackföreningarnas sida utan att vederbörande fackförbund med tillräcklig energi tagit itu därmed".

Möllers förslag blev en tydlig signal till både fackförbund och arbetsgivare om att staten kommer att gripa in och reglera förhållandena på arbetsmarknaden om de inte klara av att göra det själva.

Ställda inför detta politiska tryck började parterna fundera på hur de själva kunde skapa lugn och stabilitet på arbetsmarknaden – och tre år senare såg Saltsjöbadsavtalet dagens ljus. 

Fack och arbetsgivare tog varandra i hand och gjorde upp om villkoren – och Möllers omstridda proposition förpassades till historiens skräphög och är numera bara en parentes i historieböckerna.

Kanske blir det på samma sätt med den nu så hett omdiskuterade utredningen om arbetsrätten.

Om ett par decennier är kanske punkt 20 i Januariavtalet mellan S, C, L och MP bortglömd. Istället talar alla om det historiska handslaget mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv hösten 2020, när arbetsmarknadens parter gjorde upp om anställningstryggheten, omställningssystemet och arbetslöshetsförsäkringen.

Osvuret är bäst och den som lever får se. Klart är emellertid att dagens företrädare för fack och arbetsgivare har samma möjligheter som sina historiska föregångare att sätta sig vid ett förhandlingsbord och lösa tvisterna. 

Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark behöver inte överväga att lägga fram en proposition om parterna fixar det här.