Ledare: Lär av Manny Lindqvist!

Pensionerade lokföraren Manny Lindqvist, Luleå, tillhör de verkliga legendarerna i den norrbottniska arbetarrörelsen.
Han var ordförande i LO-distriktet 1975-1984 och fick var med om en både dramatisk och avgörande tid i Norrbottens historia.
"I slutet av 1970-talet hade vi väldiga problem i länet. Drömmen om Stålverk 80 hade kraschat. SSAB, LKAB och gamla Assi i Kalix hade bekymmer. LKAB var i farozonen och det talades om nedläggning", berättar Manny Lindqvist, som fyller 86 år senare i år, när jag träffar honom i hans trerummare på Bergviken i Luleå.

Arbetslöshetsstatistiken från dessa år är en förskräcklig läsning.
I maj 1978 var arbetslösheten i Norrbotten dubbelt så hög som i det län, Västerbotten, hade näst högst arbetslöshet!
"Lena Liljebäck (i dag biträdande generaldirektör för arbetsförmedlingen) var assistent på länsarbetsnämnden i Luleå och tog fram ett diagram. Det använde jag för att visa allvaret i situationen. All optimism hade säckat ihop", konstaterar Manny Lindqvist.

Men LO-folket hade inte givit upp. I stället väcktes ilska och engagemang hos de fackligt aktiva i Norrbotten. Vi var överens om att något måste göras, berättar Lindqvist.
LO-distriktets halvårskonferens 13 oktober 1978 tog initiativ till uppropet "Norrbottens framtid skall tryggas." Det blev startskottet för en massiv kampanj.
"LO-facken ordnade en stor demonstration i Luleå i januari. Det var mitt i smällkalla vintern men vi fyllde hela sporthallen i Luleå", säger Lindqvist.

Manny Lindqvist, Metallfackets Göte Lindström och andra norrbottniska företrädare började samtidigt uppvakta de centrala tungviktarna hos både LO och det socialdemokratiska partiet. De ställde krav på en utvecklingsplan för Norrbotten.
"S-distriktets ordförande Curt Boström ordnade en tid hos Olof Palme. Palme lyssnade på våra argument och insåg allvaret. Det här måste vi ställa upp på, sa Palme", berättar Manny Lindqvist.

Ingvar Carlsson fick så småningom Palmes och partiledningens uppdrag att ta sig an Norrbottensfrågorna. Ett perfekt val, enligt Manny Lindqvist.
"Carlsson är den mest renhåriga kille jag träffat. Jag beundrar honom oerhört. Jag upplever också att Palme var oerhört beroende av honom", säger Lindqvist.
Därefter följdes ett intensivt arbete för att ta fram fakta och underlag om situationen i Norrbotten.

I april 1981 tog Kjell Öström (då verksam vid högskolan i Luleå) fram en rapport som visade att det strömmar mer pengar från Norrbotten än till länet. Det stärkte Manny Lindqvist och andra i övertygelsen att det var rätt att ställa krav på insatser i länet. Vår kritik var inte bara norrbottniskt gnäll, konstaterar han.
20-30 augusti 1981 åkte Ingvar Carlsson, Curt Boström, Manny Lindqvist, Odd Engström och en rad andra facklig-politiska tungviktare runt till samtliga kommuner i Norrbotten. De träffade kommunpolitiker, företagare och fackligt folk från Arjeplog i söder till Kiruna i norr.
"Det var en härlig resa.Vi började varje morgon i bussen med att sjunga Barnatro!", berättar Lindqvist och skrattar gott.
Han vill även lyfta fram de som inte syntes i rampljuset.
"Jag tänker på S-distriktets ombudsman Sven-Ove Nordlund och LO-distriktets ombudsman Börje Nilsson. De gjorde ett stort jobb för att allt skulle fungera", berättar Lindqvist.

Våren 1982 fanns en färdig utvecklingsplan för Norrbotten. En enig arbetarrörelsen - LO, SSU, S-distriktet och S-kvinnor - stod bakom förslagen.
Vid ett välbesökt valmöte i sporthallen i Luleå 13 september 1982 gav Olof Palme dessutom det högtidliga löftet att utvecklingsplanen ska genomföras.
"En socialdemokratisk regering kommer att genomföra utvecklingsplanen för Norrbotten. Basindustrierna ska utvecklas, inte avvecklas", lovade Palme i sitt tal.

Den nya regeringen Palme inte bara lovade, den levererade snabbt efter valsegern 1982.
I mars 1983 presenterades regeringens särskilda Norrbottensproposition (proposition nummer 1982/83:120, för den som vill gräva ännu djupare i arkiven).
Fyra miljarder kronor anslogs för insatser i Norrbotten. Det mesta av pengarna användes för att rädda basnäringarna, men regeringen satsade även på nya verksamheter vid högskolan i Luleå och rymdtekniken i Kiruna.

Insatsen i Norrbotten var dock inte okontroversiell. Då, liksom nu, fanns många borgerliga ekonomer, debattörer och politiker som tyckte att marknadskrafterna skulle sköta sig själv utan politisk inblandning.
I en ledare 29 september 1981 argumenterade liberala Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör Svante Nycander för en nedläggning av Malmfälten och SSAB i Luleå, samt för en "utflyttning i ordnade former från Norrbotten".
"De norrbottniska basnäringarna är bara skit", dundrade den framstående ekonomiprofessorn Ingemar Ståhl i NSD 4 december 1981.
I riksdagen röstade Moderaternas riksdagsledamöter - i den marknadsliberala logikens namn - emot nästan samtliga förslag i Norrbottenspropositionen.

Men med facit i hand kan vi se att Olof Palme, Thage G Peterson, Curt Boström, Manny Lindqvist och andra av 1980-talets facklig-politiska företrädare bedrev en klok politik
De statliga lånen till rekonstruktionen av SSAB och LKAB blev en lönsam investering för statskassan. Det var inte att kasta pengarna i sjön. Pengarna har betalats tillbaka med råge.
Gruv- och stålbolagen tog sig igenom krisåren och har sedan dess fungerat som rena sedelpressen för svensk samhällsekonomi. Basindustrin var tåligare än vad många förståsigpåare trodde.

Manny Lindqvists historia är värd att erinra sig om i dagens debatt om näringspolitiken.
Även nu finns de som -lika tvärsäkert som Svante Nycander och Ingemar Ståhl 1981 - avråder från statligt engagemang i näringslivet. Men stat och politik kan - och bör - spela en roll för att trygga viktiga industriella värden.
Lär av Manny Lindqvists och övrigas arbete med utvecklingsplanen i början av 1980-talet. Den är ett skolexempel på hur närings- och regionalpolitik kan bedrivas.