Nu börjar skolorna. Äntligen, är det säkert en och annan förälder som tänker.
Visst är det underbart med sommarlov och att kunna ge barnen ett lite friare liv, men lika skönt är det att återgå till rutiner. Både för barn och vuxna.
Ordning på mat- och sovtider är inte att underskatta när vardagen kommer åter.
Det krävs gemensamma regler och rutiner för att fungera tillsammans med andra människor – både i det lilla och det stora. Det handlar om allt från att betala skatt och följa lagar till att respektera våra medmänniskor. Så bygger vi gemenskap och tillit – civilisation helt enkelt.
I skolan ska barn lära sig läsa, räkna, skriva och andra färdigheter som man ibland kan fundera över. Jag har exempelvis aldrig haft nytta av att kunna rabbla Hallands floder. Å andra sidan har det inte skadat.
Kunskap är inte tungt att bära. Ju mer du kan desto mer förstår du den värld du är satt att leva ditt liv i. Ingen kunskap är onödig, men det krävs mer än bokkunskap för att kunna förstå världen och leva i den.
Skolan har också en socialt fostrande uppgift.
Det är i samspelet med andra som du lär dig att vänta på din tur, läsa av andras behov, hävda dig själv, respektera olikheter och alla andra ”regler” som gör oss till sociala varelser i ett civiliserat samhälle.
Skolan ska hjälpa barn att bli bra kompisar, och så småningom socialt fungerande vuxna. För att göra det måste man få nötas mot andra. Och då måste det finnas andra att nötas mot.
Att lära känna nya människor, med andra perspektiv och annan bakgrund, är alltid bra. Det hjälper ett barn både att bygga social kompetens och skapa respekt för våra olikheter.
Under mina resor i Norrbotten har jag varit i ett oändligt antal små byar där människor lever sina liv.
Jag förstår viljan att låta sina barn växa upp så nära naturen och med en obrottslig social trygghet runt sig. Men om det inte kombineras med att träffa andra än de allra närmaste så förlorar barn något viktigt i sin utveckling.
I Norrbottens län finns runt än 200 grundskolor. I tätorterna kan de vara stora, men väldigt många är väldigt små.
I barnkonventionens artikel 3 står att ”I åtgärder som rör barn ska man i första hand beakta vad som bedöms vara barnets bästa.”
Både vid skolnedläggningar och protester mot skolnedläggningar är det ofta andra bevekelsegrunder som får styra.
Ur ett kommunalekonomiskt perspektiv är det ohållbart med alltför små skolor. Resurserna är till övervägande del utformade som en skolpeng per barn. Om en lärare har tio elever i klassen är det alltså dubbelt så dyrt för kommunen som om hen har tjugo.
Protesterna mot nedläggning av små skolor kantas ofta av argument som att ”byn utarmas.”
Det må vara sant, men det är inte våra barn som ska bära ansvaret för vare sig kommunens ekonomi eller byns fortlevnad.
Jag kan förstå att man vill slippa skolskjuts och ge sina barn tryggheten i den lilla skolan, men inte hur liten som helst.
Ett stråk av sorg kommer över mig när jag passerar Porjus gula skolbyggnad på en av mina sommarresor. Efter det här sommarlovet öppnar den inte igen. Det är för få barn.
Men jag skakar av mig det vuxna nostalgiska perspektivet och påminner mig om barnkonventionen.
Barn har rätt till egna sociala sammanhang och att bygga egna relationer. Om en skola är alltför liten hämmas barn i sin utveckling.
Vuxenvärldens mest centrala uppgift är att ge vartenda barn den bästa starten. Barn har rätt till en skola som kan ge dem de bästa förutsättningarna oavsett om de bor i Porjus, Boden, längs Tornedalen eller någon annanstans.