I en bisats i riksdagens partiledardebatt i juni 2008 slängde centerledaren Maud Olofsson ur sig att ”Mona Sahlin ju inte är jätteduktig på ekonomi”. I en radiodebatt senare samma dag påstod Heide Avellan, politisk chefredaktör på Sydsvenskan (ob lib), att Mona Sahlin är ”okunnig” om ekonomisk politik.
Det var början på den borgerliga Mosa Mona-kampanjen inför valet 2010. Mona Sahlin ska framställas om ytlig och okunnig jämfört med den store rorsmannen Fredrik Reinfeldt (M).
De borgerliga strategerna har räknat ut att regeringsalliansen mår bäst en valrörelse som har fokus på personfrågor och Mona Sahlin. Regeringspartierna vill för allt i världen inte ha en valrörelse som handlar om den slopade förmögenhetsskatten, den urholkade a-kassan, ungdomsarbetslösheten, de växande socialbidragskostnaderna eller nedskärningarna i kommuner och landsting.
Hur grisig personkampanjen kommer att bli återstår att se. Men det har spridits en hel del skitsnack om Mona Sahlin under vintern och våren.
Historien har även lärt oss att det finns människor som är beredda att gå mycket långt för att försvara sin makt och sina privilegeir.
Borgerliga kampanjer mot socialdemokratiska företrädare är ju inget nytt. På 1940-talet var det dåvarande finansministern Ernst Wigforss som stod i centrum för attackerna när han införde förmögenhetsskatten. På 1970-talet spreds rykten på fina borgerliga middagar om att Olof Palme var sinnessjuk och narkoman.
På den borgerliga kanten hoppas man även på en splittring i arbetarrörelseleden. Det är ingen hemlighet att många socialdemokrater hade sett en annan partiordförande än Mona Sahlin. Det är en opinion som de borgerliga nu hoppas kunna använda för att så tvedräkt inom socialdemokratin.
I Expressen häromveckan lanserades till exempel s-riksdagsmannen Sven-Erik Österberg som ny partiordförande av krönikören Elisabeth Höglund. Ett bråk om partiordförandeskapet bara ett år före valet skulle ju passa borgerligheten som hand i handske.
Jag tror dock att landets socialdemokrater är tillräckligt kloka för att inte falla i fällan. Många gräsrötter har kritiska synpunkter på Mona Sahlin. Men de flesta socialdemokrater resonerar nog ändå som så att varje regering med socialdemokraterna är bättre än en fortsatt regering med Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Sven-Otto Littorin.
Mona Sahlin är också den första att framhålla att valet 2010 inte är ett presidentval. Redan i sitt installationstal på S-kongressen 2007 framhöll hon att ”laget är större än jaget”. Tidigt var hon inställd på att bygga en partiledning med många kompetenta personer.
”Det handlar inte om bara jag – utan om vi. Det handlar även om Ulrica Messing, Margot Wallström och Thomas Östros, som ju verkligen inte har sina rötter i storstäderna. Det handlar om att bygga ett kollektiv som visar att vi bryr oss om och visar närvaro i hela landet”, sa hon i NSD 8 februari 2007.
Och hon har definitivt byggt ett starkt kollektiv. Mona Sahlins (S)kuggkabinettet rymmer många dugliga och erfarna politiker.
Finansministerkandidaten Thomas Östros sopar redan mattan med Anders Borgs ekonomiska politik. Arbetsmarknadsministerkandidaten Sven-Erik Österberg har med sin fackliga bakgrund en helt annan känsla för villkoren i arbetslivet än den gamle MUF:aren Sven-Otto Littorin.
Kulturtalesmannen Leif Pagrotsky är respekterad bland många. De socialpolitiska talespersonerna Ylva Johansson och Veronica Palm har stark förankring i arbetarrörelsen och en genuin känsla för en skattefinansierad välfärdspolitik. Ibrahim Baylan och Luciano Astudillo är andra spännande namn.
Åsa Torstensson (C), Christina Husmarck Persson (M), Ewa Björling (M), Mats Odell (KD) och andra borgerliga ”tungviktare” i regeringen får således ingen enkel resa fram till valdagen 2010.
På varje sakpolitiskt område utmanar socialdemokraterna med kompetenta politiker och – framför allt – genomarbetade motioner och väl förankrade förslag.
Mona Sahlins omdiskuterade rådslagsarbete har ju haft den stora fördelen att många människor varit engagerade när partiet utformat sin framtidspolitik.
Den som kan sin arbetarrörelsehistoria vet också att ingen ingen socialdemokratisk partiordförande har varit landsfader från början.
Göran Persson var inte valberedningens förstaval 1996. Frågan gick först till Mona Sahlin, därefter Jan Nygren och sedan Ingela Thalén. Men det gick ändå ganska bra med fjärdehandsvalet Persson – i alla fall i valen 1998 och 2002.
Tage Erlander, som var socialdemokratisk partiordförande 1946-1969, var inte heller självskriven. Socialminister Gustav Möller var motkandidat och hade starkt stöd bland gräsötterna. Men fullblodsakademikern Tage Erlander vann striden och blev en långvarig och framgångsrik ledare för arbetarpartiet.
Även Olof Palme, som i dag hyllas som ett helgon, hade många interna kritiker. 1969 var det många som hellre såg erfarne Gunnar Sträng, med gedigen LO-bakgrund i Lantarbetarförbundet, i stället för den unge spolingen och politiska broilern Palme.
Persson, Erlander och Palme växte med uppgiften som partiledare. Det har också Mona Sahlin alla förutsättningar att göra.
Hon har dessutom närmat sig partiledarrollen med ödmjukhet och respekt för sina kritiker. Ledamöter i partistyrelsen och S-riksdagsgruppen vittnar om ett öppnare debattklimat och om ett mer lyhört ledarskap.
Ledar(S)kapet har blivit mer inkluderande, mindre exkluderande. Fler tar till orda och gör sina röster hörda.
Det betyder inte att allt varit bra. Tjorvet om samarbetet med MP och V i höstas var ingen hit, men det är historia nu.
Nu är det i stället som tomteverkstaden inför julafton i de rödgröna partierna.
Gemensamma arbetsgrupper jobbar för fulla muggar med att utforma gemensamma förslag som ska kunna bli regeringspolitik efter valet 2010. En del initiativ om klimatinvesteringar och ungdomssatsningar har redan presenterats.
Även i detta sammanhang gäller tesen att engagera och inkludera många. Utformningen av den rödgröna politiken är ingen enmansföreställning. Fler än tidigare är delaktiga.
Det är en process som tar tid, men sannolikt gör det att politiken blir bättre och får mer folklig förankring än om den bara utformats av partiledaren och några förtrogna en sen afton på Harpsund eller Bommersvik.