Efter en tid kantad av fruktansvärda olyckor, oro i produktionen och en avbruten etablering i Borlänge så kom i måndag beskedet. Northvolt stänger en del av fabriken i Skellefteå på grund av ekonomiska problem.
- Vi känner oss ensamma, väldigt ensamma, säger Skellefteås kommunalråd Lorents Burman (S) till tidningen Arbetet efter Northvolts besked i måndags.
Han fortsätter med att säga att det inte är rimligt att en kommun själv ska behöva ta alla stora investeringar och ansvaret. Och jag håller med honom.
Inte sedan den förra industrialiseringsvågen för mer än hundra år sedan har en stad vuxit på samma sätt som Skellefteå gjort de senaste åren. Men staten har inte varit helt utanför. Inte alls.
Vid den här och vid Norrbottens stora etableringar finns staten med, men inte i stöd till medborgarna utan till företagen med exempelvis kreditgarantier.
Det är rätt. Sverige är ett litet, glest befolkat land i utkanten av världen. Vi behöver hjälpas åt för att ta plats på världsmarknaden. Det har vi gjort under hela 1900-talet. Utan ett statligt engagemang i privat industrisektor hade vi aldrig kunnat växa till en industri- och välfärdsnation.
Vad som däremot inte är rätt är att det statliga engagemanget numera stannar på fabriksgrindarnas insida. Det krävs mer för att inte de som styrs av kvartalskapitalism ska kunna gå in, suga ut och lämna ett samhälle och dess medborgare ensamma.
När jag kom till Norrbotten i våras pratade alla med mig om den gröna omställningen och nyindustrialiseringen. Batterier för elektrifiering och fossilfritt stål kan ta Sverige, Europa och världen över till ett hållbart sätt att leva utan att vi behöver backa tillbaka till stenåldern.
Alla sneglade också en liten bit söderut på Skellefteå som hade ett försprång. ”Vi ska inte göra om deras misstag” sa man och syftade på bostadsbrist och den sociala oro som lätt uppstår när många människor kommer nya till en bygd.
Några av mina första studiebesök i Norrbotten var hos SSAB, H2 Green Steel och i Kiruna. Imponerande verksamhet. Närmast massivt och med kapacitet att förändra världen.
Först när jag såg det och förstod omfattningen på den gröna omställningen så insåg jag att alla de stolta norrbottniska kommunalråd jag mött har goda skäl till sina rätade ryggar. Det sker någon riktigt stor här.
Hela tiden kretsade också inte-gör-Northvolts-misstag i luften. Trots att förutsättningarna i Norrbotten är helt annorlunda. SSAB är ju ett etablerat företag med väl upparbetade relationer med facket och kommunen. LKAB är mer än väl integrerat i både Kiruna och Gällivare. Och H2 Green Steel fattade tidigt beslut om krav på kollektivavtal och att begränsa kedjan av underleverantörer.
Men även om företagen tar lärdom, om statens finns som garant och om Northvolt repar sig efter den ekonomiska översyn de gör nu så kvarstår faktum – det är ensamt för kommunen.
Jag har mött flera kommunalråd i Norrbotten som säger samma sak som Lorents i Skellefteå. Kommunen står ensam med det som förvisso är det kommunala ansvaret, men där behoven fullkomligt exploderar.
Det är faktiskt inte rimligt att en liten eller medelstor kommun själv ska bära alla de kostnader som omställningen genererar i form av skolor, förskolor, bostäder, infrastruktur, bostäder, kringetableringar, service, trygghetsskapande och allt annat som ger växtvärk.
Staten måste sluta bara bry sig företagen och de enorma vinsterna av det som produceras i norra Sverige. De måste också se människorna som bor här, sedan läge eller nyinflyttade. Det är människor som får både orten och företagen att gå runt. Och som handgripligen gör den gröna omställningen med sitt arbete.