Kristina Persson (S) har den ansvarsfulla men något oklara posten som Framtidsminister i den rödgröna regeringen. Eftersom all politik i någon mån är inriktad på framtiden är det en titel som kräver sin förklaring – i stället för de närmaste åren, är hennes politikområde de långsiktiga perspektiven, de generella utvecklingslinjerna och de framtida utmaningarna.
Det är lätt att bli misstänksam när man hör politiker tala om framtiden. För visst låter den bra att tala om, men den är också så pass avlägsen att den sällan mynnar ut i konkret politik; framtiden är inte det dina väljare kommer att mäta dig på i nästa val, det är den politiska och ekonomiska situationen där och då.
Vem minns idag den Framtidskommission, som var den borgerliga Alliansens huvudnummer i Almedalen 2011? Det var en kommission som, under statsminister Fredrik Reinfeldts (M) ledning, skulle tackla så viktiga och omfattande områden som demografi, klimat, jämställdhet, demokrati och teknisk utveckling med sikte inte bara på 2020, utan också på 2050.
Trots hårt arbete från kvalificerade forskare, ledde Framtidskommissionen inte till några konkreta förändringar, och det är oklart om vi vet mer om Sverige 2050 idag än vi gjorde för tre år sedan.
Det är inget konstigt med det – politiken är till sin natur en snabbrörlig förtroendebransch, där de långsiktiga perspektiven får stryka på foten för den nuvarande nödens krav.
När Kristina Persson igår presenterade ett forskningsråd, som ska bistå regeringen med råd för en grön omställning med fokus på ekonomi och miljö- och klimatarbete, fanns alltså all anledning att förhålla sig hälsosamt skeptisk. Att implementera ny kunskap inom politiken är ingen lätt konst, och ofta går samhällsutveckling både snabbare och andra vägar än de som kan planeras i råd och kommissioner.
Trots detta är inrättandet av ett forskningsråd knutet till regeringen en nyhet att hälsa med glädje. I ett läge där de låga elpriserna gör alla satsningar på nya energiformer olönsamma om de inte också stöds av lagstiftning och politisk finansiering, är det helt nödvändigt att det finns kontaktytor mellan dem som sitter på kunskapen, och dem som sitter på makten. Marknaden har i nuläget få ekonomiska incitament och möjligheter att ta fram den nya tekniken – då är det politiken som i alla fall måste försöka ta på sig ledartröjan.
Det är också en viktig signal till forskarsamhället, att deras insatser och kunskaper tas på allvar och kan komma på nytta. Inom den svenska forskar- och universitetsvärlden finns enorma reserver av kunskap och kompetens, som blott alltför sällan kommer till direkt och praktisk nytta i det politiska samtalet och reformarbetet.
Man får ställa förväntningarna efter vad som är möjligt att göra – att tro att vi ska kunna utarbeta eller förutsäga framtiden för ens de närmaste åren är orimligt. Det vi däremot kan göra, är att hela tiden bevara en öppenhet inför de som just för tillfället bär på de bästa kunskaperna om den.
Därför är det också en bra sak att Kristina Persson säger att rådet förhoppningsvis ska ge inspel som regeringen inte har tänkt på, eller som kanske inte heller är i samklang med vad riksdagspartier tänker sig idag. Alltför ofta låter det som om den politiska idéutvecklingen är en sak, och den akademiska en annan – och finns det någon uppgift som är lämplig för en framtidsminister, så är det att minska skillnaden, och öka kontaktytorna mellan dem.