För den som är det minsta intresserad av kultur är det förstås lätt att driva med regeringens ambition att ge Sverige en kulturell kanon.
Man kan skoja om hur dess ministrar – även de som är direkt ansvariga för kanonprojektet – gång på gång blir påkomna med brister i den kulturella allmänbildningen, som är så grova att de enbart kan tolkas som ett aktivt ointresse för det område de vill in och styra och ställa i.
Man kan också skoja om hur torftig och gammalmodig en sådan kanon skulle vara, och hur liten praktisk funktion den skulle fylla; det stora problemet är inte att ingen vet att Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" är en svensk klassiker.
Att skoja på det sättet är emellertid att se förbi vad som egentligen är både syftet och de stora riskerna med att införa en kulturkanon – de är nämligen allvarliga nog.
Syftet är enkelt, och känns igen från de andra europeiska länder där extremhögern har givits inflytande över kulturpolitiken: Det handlar om att införa ett nytt bedömningskriterium för kultur, så att man kan avgöra om den är nationell eller inte.
När det kriteriet väl är infört kan man börja tillämpa det även på samtida konst, och ställa frågor som om huruvida detta bidrag till årets Venedigbiennal eller Sveriges nominering till årets Oscarsgala verkligen är nationell kultur.
Man kan också ställa krav på nationalscener att de ska lyfta och spela verk som uppfyller just detta kriterium, och så gradvis komma att premiera kulturutövare som inte är misshagliga ur just extremhögerns politiska perspektiv.
Om det är någon som tvivlar på det här projektets realitet, så är det bara att tänka på med vilken kraft och frenesi Sverigedemokraterna engagerar sig i frågor som utifrån sett tycks vara marginella; vem som läser sagor på ett bibliotek eller hur de traditionella svenska högtiderna firas.
Sådant kan tyckas vara nonsens när man funderar på vad den politiska makten egentligen borde användas till – och det är det också, men det betyder inte att nonsens någonsin är obetydligt eller ofarligt.
Det är nämligen genom att göra hönor av just sådana fjädrar som extremhögern lyckas blanda bort korten, och framställa en majoritet som det förtryckta offret för all världens oförrätter.
I den opinionskampen är en nationell kulturkanon ett kraftfullt vapen, som Moderaterna just nu håller på att sätta i deras händer. Och när det väl är gjort, spelar det ingen roll om de gjorde det av lättja, ointresse eller för att de själva helt enkelt inte bryr sig särskilt mycket om kultur.