Två nya namn tar klivet in i styrelsen för statliga gruvjätten LKAB – Bjarne Moltke Hansen och Ola Salmén.
Jag betvivlar inte deras industriella och ekonomiska kompetens. Men det hade inte skadat med åtminstone en regional representant i LKAB-styrelsen.
Det är dessutom ett avsteg från en gammal god princip. Under decenniernas lopp har det alltid funnits någon i LKAB-styret med förankring i samhällsintressena i norr.
Dit hör personer som Sven Köhler, Curt Boström, Per-Ola Eriksson, Stina Blombäck, Mona Blom, Margareta Jonsson och Anders Sundström.
Men under de senaste åren har LKAB-styrelsen förvandlats till en tummelplats för styrelseproffs från främst södra Sverige.
Överhuvudtaget finns det få norrbottniska representanter i de statliga bolagsstyrelserna.
Niklas Nordström blev nyligen ordförande i delstatliga Business Sweden (där även Maud Spencer sitter på ett näringslivsmandat). Anna-Stina Nordmark Nilsson återfinns i styrelsen för Sveaskog. Susann Jonsson är ledamot i styrelsen för Sveriges Radio.
Men i övrigt är det illa ställt med den regionala representationen.
Till exempel saknar även energibolaget Vattenfall, som har basen för sin verksamhet i Lule älv, styrelserepresentation från Norrbotten.
På samma sätt är det i andra tunga statliga aktörer som SJ, Green Cargo, Almi, Lernia, Apoteksbolaget ...
Flera statsråd, inklusive regeringschefen själv, har starka band till norra Sverige.
Det har dessutom känts som att statsminister Stefan Löfven velat göra upp med Stockholmsfixeringen under Fredrik Reinfeldts regeringsår.
Det har talats engagerat om både Norrbotniabanan och om att flytta statliga jobb från Stockholm till andra delar av landet.
Men det återstår massor att göra för att skapa en bättre regional balans – icke minst när regeringen utser styrelser för statens egna bolag.