För en tid sedan samlades byggnads- och träindustriarbetare till GS-Fackets och Byggnads gemensamma manifestation på Sergels torg i Stockholm.
"Bygg bort krisen” var budskapet som riktades till regeringen. Bostadsminister Andreas Carlson (KD) fick ta emot ett upprop med 18 155 namnunderskrifter.
Några nya besked hade Carlson dock inte till demonstranterna.
"Vi väntade allihop på svar, men han bara pös i väg. Det var dåligt", säger en av demonstranterna till tidskriften Dagens Arbete.
Det är dock inget som förvånar. Enligt högerregeringens ideologiska läroböcker ska ju bygg- och bostadsmarknaden sköta sig själv utan politisk inblandning.
Till exempel är det talande att Tidöavtalet (uppgörelsen mellan SD, M, KD och L) inte innehåller några skrivningar om bostadspolitiken. Helt följdriktigt har riksdagens högermajoritet också skrotat det gamla investeringsstödet som fanns för byggandet av hyreslägenheter och studentbostäder.
Problemet är bara att denna form av ickepolitik är dömd att misslyckas.
Historien lär oss att det alltid har behövs ett politiskt engagemang och olika former av stimulanser för att upprätthålla bostadsbyggandet på rimliga nivåer. Marknaden fixar inte allt.
Det är också skälet till att oppositionspartierna i riksdagen kräver bland annat ett nytt investeringsstöd, statliga byggkrediter och startlån till förstagångsköpare av bostäder.
Hur långt dessa insatser skulle räcka är oklart. Men den tidigare regeringens investeringsstöd hade tveklöst betydelse.
Åren 2017–2020 beviljades cirka 33 000 hyreslägenheter plus omkring 5 800 studentbostäder statligt investeringsstöd.
Det är konkreta resultat som borde föranleda viss eftertanke och sjävrannsakan hos högerpartierna. Investeringsstödet gav bevisligen bättre resultat än deras marknadsliberala låt-gå-politik.
Men icke. Tidölaget håller fast vid den gamla marknadskatekesen, trots att byggkrisen ger stora negativa återverkningar i hela näringslivet.
Det låga byggandet slår inte bara mot byggnadsarbetarna. Det betyder också minskat behov av byggmateriel, maskiner, transporter, arkitekter med mera, liksom minskande inköp av vitvaror, möbler, bredbandsuppkopplingar och annat.
Det blir färre jobb även i Ludvig Svenssons gardinfabrik i Kinna (som Olof Palme sa 1982) och i Gunnebo spikfabrik (som Stefan Löfven framhöll under valrörelsen 2018).
Varsel, uppsägningar och arbetslöshet drabbar fler – och krisen blir värre än vad den skulle behöva vara.