Jag är barnskötare. Livet gjorde dock att jag mest har jobbat med barns rättigheter och uppväxtvillkor, på andra sätt än i barngrupp.
Till och från har jag längtat tillbaka till förskolan. Det är både roligt och meningsfullt.
Och det finns väl inget annat jobb där man får spontana kramar när man kommer på morgonen?
Det var stressigt även när jag jobbade i förskola, men personalen idag vittnar om en än mer pressad tillvaro.
I Norrbotten är hälften av alla barngrupper större än skolverkets rekommendationer.
Personalen gör sitt allra bästa och slår knut på sig själva, men inte bara de som drabbas av stress och press. Det gör också barnen som inte får den tid som krävs och föräldrar som känner oro.
När jag reser i länet möter jag kommuner som har en extremt ansträngd ekonomi. I Pajala är det inte ens säkert att man klarar att betala ut löner i slutet av året.
Samtidigt har vi kommuner med stor förväntad befolkningsökning, men som ännu inte går att räkna in i den kommunala budgeten.
Jag är övertygad om att ingen kommunpolitiker på jäkelskap har för stora barngrupper eller för få pedagoger i förskolan. Många får det helt enkelt inte att gå ihop.
Förskola är en central del av välfärden. Den är en förutsättning för att föräldrar ska kunna jobba och den är en del av den sammanhållna skolan med en egen läroplan.
Men framför allt är den till för barnen. För att de ska få en egen rolig, lärorik och trygg plats utanför hemmet.
Om varje barn ska få det, och bli sett och uppmärksammat varje dag, så måste förskolan ha fler pedagoger. Det finns inga genvägar.
Nej, det går inte att effektivisera tröstande efter lämning eller rationalisera sagostunden eller vilan.
Och då är vi tillbaka till det där med kommunernas ekonomi igen, inte minst i Norrbotten.
Naturligtvis har varje kommun ansvar för sina medborgare och jag är den första att säga att barn behöver prioriteras högre i kommunala budgetar. Men det räcker inte. Pengarna räcker inte.
Det här är inget unikt för Norrbotten. Välfärden går på knäna på många ställen i landet. Men det drabbar extra hårt i ett län där många kommuner har svag ekonomi och befolkningsutveckling.
Sverige är inte fattigt. Tvärtom. Men pengarna är fel fördelade.
Enligt LO:s årliga rapport om makteliten så tjänar en topp-vd i Sverige i snitt lika mycket som 95 barnskötare. Svindlande och helt oanständigt.
Det logiska vore en politik som ändrar på det här. Som både ger barnskötare mer i lön och kommuner resurser att anställa fler barnskötare.
Ja, jag ska vara ärlig. Det finns förlorare på en sådan politik. De där som tjänar 95 gånger mer än en barnskötare måste avstå en del av sin rikedom för att våra barn ska få det bättre.
Så himla trist att SD och regeringen gör precis motsatsen.
De sänker skatten, till och med extra för de som tjänar allra mest. Och de höjer inte de generella statsbidragen till kommunerna, vilket i praktiken innebär mindre resurser till välfärden.
Det är att svika kommunerna, men framför allt är det att svika barn, föräldrar och förskolans pedagoger.