"Detta tror jag har gjort att järnvägstrafiken fallerat denna vinter liksom 2009-2010", skriver han.
Det ligger en del i det. 1972 hade SJ 20 snöplogningslok i beredskap. I februari 2010 fanns bara två att tillgå!
"Förr avsatte vi tid och maskiner till att stadga och rätta till spåren. Nu åtgärdar vi mest bara det akuta. I bästa fall", säger Per-Gunnar Andersson, tidigare Sekoordförande vid Banverket, i Aftonbladet 10 september.
Avregleringen av har alltså skapat en kostnadsjakt som går ut över både underhållet och servicen till resenärerna.
Enligt fackförbundet Seko har antalet personer som arbetar med underhåll på spåren minskat med hela 1500 personer under de senaste åren.
I förra veckan blev kommunikationsminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) själv försenad när hon skulle delta vid en konferens om infrastrukturfrågor.
En Säpobil med GPS hjälpte henne dock att ta sig fram till konferensen.
"En tolkning jag gör av det är att om man är tillräckligt envis, vill och kan, kommer man alltid fram till målet", sa hon till Sveriges Radio.
Vidare menade Elmsäter-Svärd att man kan se det "symptomatiskt".
"Även en minister kan uppleva människors vardag", sa hon.
Jo, man tackar. Människors vardag? Alla kan inte förlita sig på Säpobilar med GPS när kollektivtrafiken inte funkar.
De flesta som köper tågbiljetter får vackert förlita sig på att tågen kommer fram i tid.
Men förhoppningsvis blir ministerns lilla äventyr ändå en tankeställare. Hon och tidigare infrastrukturministrar bär ett tungt ansvar.
Sedan början av 2000-talet har tågtrafiken ökat kraftigt, men samtidigt har anslaget för drift och underhåll tunnats ut.
Det behövs ett omtänkande. Satsningar på infrastrukturen måste gå före nya jobbskatteavdrag.