Fredrik Bruhn (S) och Thomas Söderström (L) har fått förtroendet att bli ordförande respektive vice ordförande i den nyinrättade arbetsmarknads- och gymnasienämnden i Luleå.
"Det ska bli jätteroligt att jobba med de här jätteviktiga frågorna som handlar om kompetensförsörjning, både vad gäller gymnasieungdomar och hela vägen upp till vuxenutbildning och de som står långt ifrån arbetsmarknaden. Det känns som hjärtefrågor för mig", säger Fredrik Bruhn till NSD.
Den nya nämndorganisationen speglar en stor pågående förändring i hela kommun-Sverige.
Arbetsmarknadspolitiken har länge betraktats som ett statligt ansvar. Men under en följd av år har kommunerna fått dra ett allt större lass för de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden.
Nästan 95 000 personer deltog i olika kommunala arbetsmarknadsinsatser under 2021. Kommunernas nettokostnad beräknas till ungefär 5,2 miljarder kr.
Det kommunala ansvaret kan innebära fördelar. Till exempel bör ju lokalpolitiker som Fredrik Bruhn och Tomas Söderström ha bättre kunskap än arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) om vad som är bäst och lämpligast att göra i Luleå.
Å andra finns en risk för att ett ökat kommunalt ansvarstagande kan bädda för större skillnader och orättvisor mellan landets kommuner. Små kommuner som Överkalix och Övertorneå har inte samma förutsättningar som större kommuner som Luleå och Piteå att hantera sina arbetsmarknadsbekymmer.
Klart är i alla fall att det finns en stor grupp människor som behöver samhällets stöd och hjälp, oavsett konjunkturläge och oberoende av vem som rattar jobbpolitiken.
När undertecknad besökte Kiruna i början av året fick jag lära mig att det finns 300 långtidsarbetslösa även i denna kommun med arbetskraftsbrist och en glödhet arbetsmarknad.
Långtidsarbetslösheten finns dessutom i större eller mindre grad i alla delar av vårt avlånga land. Enligt Arbetsförmedlingens senaste siffror finns 122 400 personer i Sverige som varit arbetslösa sex månader eller längre.
Många av dem behöver samhällets stöd och olika former subventionerade anställningar för att överhuvudtaget få in en fot på arbetsmarknaden.
Låt oss därför en gång för alla slippa det slappa högersnacket om ”hittepåjobb, pysselsättning och AMS-trams”. Marknaden fixar inte jobb åt alla.
Politiken – oavsett om den uppträder i form av statliga Arbetsförmedlingen eller en lokal arbetsmarknadsnämnd – måste ta ett ansvar för dem som av ett eller annat skäl inte anses vara anställningsbara ens i ett läge när det finns gott om lediga jobb.