Ingen tycker om att komma för sent till festen. Att få börja med att torka spyor och plocka tomburkar, medan festprissarna ligger och vilar på soffan.
Det känns som min generation jämt har kommit för sent. Min generation är den första i modern tid som kommer få det sämre än sina föräldrars generation. Det gör att unga tappar tron på att samhället kan lösa stora strukturella problem.
"Föräldragenerationen fuck off" heter en artikel som publicerades på tidningen Nöjesguidens hemsida för någon vecka sedan.
"Föräldragenerationen, de som föddes mellan fyrtio- och sextiotalet, växte upp i det svenska välfärdssamhället. Det var som ett enda långt barnkalas för vuxna där allt var gratis och rättvist. (...)Men för oss har det sett annorlunda ut. När vi växte upp började allt det göttiga monteras ned. Vårt vuxenblivande präglas av bostadsbrist, arbetslöshet och psykisk ohälsa. Det var som att komma till festen sent." skriver de.
Det är en förenklad bild. Mycket har blivit fantastiskt mycket bättre de senaste 20 åren. Och ni är säkert många i föräldragenerationen som läser detta som har slitit hårt. Jag vet det.
Men det som har förändrats är att vi inte längre går åt rätt håll. Min generation är den första som mår sämre psykiskt än sina föräldrar. Unga blir allt sjukare nu, medan äldre blir allt friskare.
Min generation har sämre ekonomi. Enligt Konsumentverket och kronofogden beror det på att vi bor dyrt i andra eller tredje hand, och har samtidigt tidsbegränsade arbeten. Ett vikariat här, lite strötimmar där. Inför höstterminerna tältar unga på grund av bostadsbristen. Detta gör att unga tappar tron på att samhället kan lösa problem.
Vi drömmer om en framtidstro. Den där känslan att samhället går framåt. Istället har vi växt upp med en känsla att hela tiden tappa fästet. Att samhället backar från något som varit bättre.
Att man kommer till festen och alla vänder sig om och säger "Jaha, kommer du också hit? Nu har vi hunnit äta upp all mat, men det finns lite knäckebröd i skafferiet".
Sven Bremberg, som analyserat ungdomars ohälsa i en rapport till regeringen har en teori. Att med mantrat "Du kan bli precis vad du vill" pratas det som om unga kan skapa precis det liv man vill.
Men verkligheten ser annorlunda ut, med bostadsbrist och arbetslöshet. Unga blir då övertygade om att det bara är deras eget. Om kan ju bli vad de vill, varför jobbar de då deltid och bor kvar hemma?
Min poäng är inte att någon ska tycka synd om unga. Vi kommer klara oss. Vi är också mer politiskt intresserade än i princip någon generation innan oss, mer intresserade än 68-generationen.
I en studie från 2010 uppger sex av tio unga att de är mycket eller ganska politiskt intresserade. Men färre identifierar sig med ett speciellt parti eller är med i ett ungdomsförbund.
Man kanaliserar sitt engagemang på andra sätt, och tror inte att politiken kan lösa problem som till exempel den höga arbetslösheten.
Tron på att det går att förändra och att samhället kan lösa stora strukturella problem är något som ger energi till att engagera sig.
Men då måste också politiken visa att det är möjligt, bland annat genom att presentera lösningar. Annars kommer vi få en generation som undrar varför vi ska lösa problem gemensamt, det enda de fick var bostadsbrist och nedskärningar.
Som kanske kommer till festen, vänder i dörren när de ser tomburkarna och istället litar på att den som ordnat festen har RUT-avdrag.