Statsminister Ulf Kristersson öppnade på måndagen för kärnvapen i Sverige. Att välkomna massförstörelsevapen, delta i kapprustning och öka de militära spänningarna i vårt närområde är en helt ny svensk hållning. En dålig hållning. Det gör Sverige och världen mer osäkert.
Samtidigt uppskattar jag att statsminister är ärlig. Hitintills har den politiska debatten om det militära DCA-avtalet med USA varit i det närmaste obefintlig. Kritik har bara bemötts med tystnad. Trots att avtalet har en hel del djupt problematiska delar.
Militärbaserna i bland annat Boden, Luleå, Kiruna och Vidsel kommer enligt avtalet upplåta plats för amerikansk militärverksamhet. Dessutom ges amerikanska militären tillträde till hamnar och flygplatser. På inget av dessa ställen har Sverige rätt till insyn i vad som sker.
Låt det sjunka in. Vi ger utländsk militär, världens största militärmakt, tillträde att fritt operera i hemlighet inne på våra militärbaser.
De lyder heller inte under svensk lag inne på området. Det är ingen vild gissning att den ökade knarkhandeln i Norrbotten som rapporterats om den senaste tiden kommer att öka ytterligare. Prostitution följer nästan alltid med när den här typen av verksamhet etableras. I Sverige är det olagligt att köpa sig rätten att sexuellt utnyttja en annan människas kropp, men inte i USA.
Och så det där med kärnvapen. Norge och Danmark har i sina DCA-avtal skrivit in ett undantag mot kärnvapen på anläggningarna. Finland har ett nationellt förbud som det hänvisas till i sitt avtal. Sverige gör inget av detta.
Regeringen hävdar att det inte krävs några extra skrivningar eftersom Sverige har ett gammalt principbeslut. Jo så är det, men uppenbart har vår grannländer inte trott att det inte räcker med nationella principer från ett litet land när världens största militärmakt etablerar sig.
I stället för att föra in ett kärnvapenförbud i avtalet så förklarar nu statsministern att han inte ser några problem med att Sverige kärnvapenbestyckas vid händelse av krig.
Men om kriget kommer är amerikanska kärnvapen en klen tröst. Om de skulle användas är det staren på ett effektivt utrotningskrig. Ingen av oss kommer behöva bekymra oss för framtiden då.
Men det där med i händelse av krig. Vad menar han med det? För inte svänger man ihop en avfyrningsplats för ett massförstörelsevapen på en kvart eller så?
Även om de inte kommer stå laddade stridsspetsar på regementet i Boden, vilket vi ju inte får veta enligt avtalet, så måste kärnvapnens infrastruktur byggas för att de ska kunna sättas i drift. Och tro mig. Det kommer inte byggas i Uppsala.
Om amerikanarna ska ha någon glädje av dem så måste de ligga nära Ryssland och på en plats med mycket yta – Norrbotten. Det statsministern gör är att han öppnar för kärnvapen är att han öppnar för kärnvapen i Norrbotten.
Och, igen, vi vet inte om de atombestyckas. Det har vi ingen rätt att veta och vi har inget skriftligt förbehåll mot att det görs så som avtalet ser ut nu.
Jag vill påminna Socialdemokraterna om det dubbla i beslutet kring att lämna alliansfriheten. Den 15 maj beslutade partistyrelsen att ”Partiet ska verka för att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato.” samt ”Uttalar ensidigt förbehåll mot utplacering av kärnvapen och permanenta baser på svenskt territorium.”
Glasklart. Så varför är det så tyst? Varje regering vill ha en bred överenskommelse kring den här typen av avtal. Det finns goda möjligheter för Socialdemokraterna att förhandla fram ett undantag likt det Danmark och Norge har.
Dessutom verkar ju alla vara överens om att det inte ska vara några kärnvapen i Sverige, i alla fall inte i fredstid. Så varför inte bara skriva in det. Att sluta avtal kring amerikansk militär verksamhet bara förtroende som förutsättning känns inte helt tryggt.
I juni ska riksdagen fatta beslut och DCA-avtalet beräknas börja gälla i slutet av året. Ungefär samtidigt som Donald Trump förväntas utropa sig som vinnare i det amerikanska presidentvalet. Bara det borde vara skäl nog att ha både hängslen och livrem i ett militärt samarbete med USA.