Det är helt vindstilla när båten lägger ut från Nikkala. Jag får följa med den socialdemokratiska riksdagsledamoten Ida Karkiainen och hennes familj på kvällsutflykt i Sveriges nordligaste skärgård.
Vi lägger till vid en brygga på en av de större öarna med sandstrand. Även om det är kväll så värmer solen skönt. Efter ett kort bad packar Ida upp en kaffetermos. Vi ser på barnen som leker vidare vid vattenbrynet.
Det går inte att ta miste på att en sommar hemma i Norrbotten har gjort den annars veckopendlande riksdagsledamoten gott. När jag frågar om riksdagsåret som snart drar igång är det inte sorg över att sommaren är slut jag ser i hennes blick utan en iver att få sätta tänderna i allt det som Sverige och Norrbotten skulle kunna göra bättre.
”De har ingen koll på Norrbotten,” säger Ida och syftar på regeringen.
Jag vill minnas att det inte finns en enda minister från norra Sverige och när jag kollar upp det visar det sig stämma med råge. Den minister som bor längst norrut i landet har 45 mil kortare till Malmö än vad han har hem till Ida i Haparanda.
”Jag vet ju själv hur det är runt regeringsbordet,” fortsätter Ida som var civilminister i Magdalena Anderssons regering. ”Det spelar roll när det inte finns någon som känner och på riktigt förstår hur det är i norra Sverige.”
Hon häller upp mer kaffe i våra plastmuggar och tittar ner mot barnen vid strandkanten. Jag tar en klunk och ber henne förklara mer.
”Regionalpolitiken till exempel,” svarar Ida. ”Högerregeringar har ju aldrig brytt sig om det, men när det inte finns någon som kan ge ett norrbottniskt perspektiv så litar de helt på att marknadskrafterna ska lösa allt. Och det fungerar ju inte. Staten måste vara aktiv i alla delar av landet.”
Vi pratar vidare om hur delar av länet tappar service när staten drar sig tillbaka. Om inte staten upprätthåller sin verksamhet i mindre orter så blir det än svårare för affären, macken och vårdcentralen.
Jo, det är tydligt att marknadskrafter inte är svaret på de utmaningar som finns i delar av Norrbotten och lika tydligt att regeringens brist på koll fördjupar problemen.
Precis som alla andra norrbottningar jag möter så är Ida stolt. Hon är inte ute efter några allmosor från Stockholm. Det är ju här landets rikedomar skapas. Det krävs bara sjysta spelregler och förutsättningar att fortsätta utveckla den här delen av landet. ”Men regeringen svajar kring den gröna omställningen,” säger Ida.
Jag tänker på bilder av en poserande näringsminister Ebba Busch från hennes nedslag i länet. Nog verkar hon stolt över den gröna stål- och energileveransen som går söderut.
Men det kommer inte mycket tillbaka för bostadsbyggande, utbildningsplatser, dubbelspår på Malmbanan och andra helt nödvändiga statliga investeringar för att säkerställa den gröna omställningen.
För regeringen står två saker högre på dagordningen. Dels tron på marknadens magiska kraft att lösa alla problem, dels makten. Ja, makten till vilket pris som helst.
Regeringen är helt beroende av Sverigedemokraterna som inte tror på den gröna omställningen.
”De är ju klimatskeptiker” säger Ida och berättar om hur de i riksdagen anordnar seminarier som ifrågasätter vetenskap och forskning. När regeringen gör sig beroende av ett parti som på alla plan agerar som en svensk Donald Trump så kommer naturligtvis den gröna omställningen att tappa i fart.
Jag ser mig om. Vattnet krusas aningen och solen börjar sjunka. Kvällsljuset är magiskt när de varma strålarna landar på tall och lingonris.
Innan vi sätter oss i båten tillbaka till den utlovade bastukvällen går vi upp en bit på ön. Ida plockar en handfull av små smakrika vildhallon.
Det är synd om Sverige som har en regering som inte ser det här.
Vi förtjänar bättre än regering som är blind för Norrbotten, både den storslagna harmonin i Haparandas skärgård och i fjällvärlden och den expansiva nyindustrialiseringen i Malmfälten och vid kusten.