I en ledare 28 april pekade jag på turbulensen som präglat Sverigedemokraterna under hela mandatperioden.
Sju av partiets riksdagsledamöter har hoppat av och blivit politiska vildar – Anna Hagwall, Pavel Gamov, Margareta Larsson, Hanna Wigh, Mikael Jansson, Jeff Ahl och Olle Felten.
Det är ett historiskt rekord för alla riksdagspartier sedan demokratins genombrott.
Kaos har även präglat lokalpolitiken på många håll. Totalt 155 kommunpolitiker som valdes in för SD 2014 har blivit politiska vildar.
Alla partier har så klart sin beskärda del av interna oroligheter och stridigheter. Men det råder ingen tvekan om att Sverigedemokraterna sticker ut.
Det finns inget annat parti som är i närheten av samma stök. Näst flest vildar i kommunerna (54 stycken) har Moderaterna – det vill säga långt under SD:s nivå.
Nyligen presenterade LO också en sammanställning som visar att Sverigedemokraterna under fyra år inte lagt någon skuggbudget i 129 kommuner där de är representerade.
Annorlunda uttryckt: I 129 av landets kommuner har väljarna röstat fram SD-politiker som uppbär arvoden för sina uppdrag men som inte förmått att presentera ett sammanhållet budgetalternativ under hela mandatperioden!
Jimmie Åkessons hejdukar runtom i landet har ofta ett högt tonläge mot andra partier och det så kallade ”etablissemanget”.
Men när det kommer till kritan brister de själva i fullkomligt grundläggande avseenden.
I ett Facebook-inlägg konstaterar TV4-experten Marcus Oskarsson ”att de 2508 väljare som röstade på SD i Luleå kommun inte har fått mycket valuta för sin röst”.
Det är sant – och på samma sätt är det i en lång rad andra kommuner i vårt avlånga land.
Det är nonchalans mot väljarna, demokratin och skattebetalarna att inte ta ansvar för sina lokala uppdrag.
Så agerar inget seriöst parti.