Klockan 21.54 måndagen 21 januari 2002 tog SOS-alarm emot samtalet.
”Min syster är död. Min pappa har dödat min syster."
Fadime Şahindal hade skjutits med två skott inför ögonen på sin mamma och systrar.
Pappan dömdes senare till livstids fängelse för mordet på sin dotter.
Det är nu 23 år sedan mordet som skakade Sverige, men som också öppnade ögonen för hur vårt samhälle sviker unga kvinnor och män som tvingas in i ett liv med begränsningar, kontroll, tvång och död.
Tanken att en familjs heder bärs av döttrarnas oskuld har präglat nära nog varje samhälle utan en fungerande statsbildning. Där blir familjen, släkten eller klanen blir det enda skyddsnätet.
Det stora svenska 1900-talsprojektet, Välfärdsstaten, befriade människor genom att bygga skyddsnät för varje enskild individ. Sociala band skulle vara just sociala, baserade på frihet och frivillighet.
Så kan var och en göra de livsval hen vill, utan att det äventyrar den övriga familjens möjligheter till försörjning och ett gott liv. Alltså raka motsatsen till en hederskultur.
Våld, kontroll och förtryck av kvinnor sker i alla samhällen och alla kulturer. Utan att förminska någon form av mäns våld mot kvinnor, så är ändå det våld som sker i hederns namn annorlunda.
När en kvinna som inte lever hedersliv bryter med den man som misshandlar så får hon omvärldens stöd.
Ingen runt henne tycker att han har rätt att kontrollera, terrorisera eller slå. Vad gäller hedersbrott är det omvänt.
Inte sällan är familjen och släkten drivande i att bestraffa och kontrollera. Det är också deras heder som ska upprätthållas.
För att det inte ska råda något tvivel om att en ung kvinna är ren så kontrollerar hela familjens nätverk henne. Hennes kläder, vem hon pratar med, vad hon gör, att hon inte deltar på gymnastiken, att hon absolut inte har några killkompisar och allt annat de kan komma på.
När hon låses in, förs bort, hotas eller blir slagen är det påhejat av förövarens och brottsoffrets sociala krets.
Heder gör brottsoffret extra utsatt.
2020 kom äntligen den så kallade Lex Fadime-lagen som bland annat innebär att det ger strängare straff om ett brott har ett hedersrelaterat uppsåt.
Lagen ger också möjlighet att beslagta pass vid misstanke om att ett barn kommer föras ut ur landet för att könsstympas eller giftas bort.
Sedan dess har lagen ytterligare skärpts. Det är exempelvis straffbart att begå vissa upprepade gärningar i syfte att bevara eller återupprätta heder.
Också arbetet i skola, socialtjänst, förskola och andra offentliga instanser har förbättrats med utvecklade system för att upptäcka hederskultur och hedersförtryck, men än finns luckor.
Kanske är skolan viktigast. Det är en offentlig plats som alla barn möter och där det finns goda möjlighet att möta föräldrarna.
För att skolan ska klara av att nå in behövs lagstöd och kommunala beslut, men också resurser. De vuxna i skolan måste helt enkelt ha tid och möjlighet att se, hjälpa och slå larm.
Mycket har skett sedan mordet på Fadime Şahindal, trots det lever uppskattningsvis 150 000-200 000 unga människor i Sverige under hedersförtryck.
Det är helt oacceptabelt. Det är ett brott mot var och en av dem, men också ett reellt samhällsproblem.
För att bryta de hedersstrukturer krävs att varje människa i det här landet får känna sig som en del av samhället, att man litar på det offentliga och omfamnar principen om varje enskild människas rätt.
Det krävs mer integration helt enkelt.
Och vad gäller det går Sverige i helt fel riktning.
Bara några exempel på hur regeringen motarbetar integration är angiverilagen som misstänkliggör alla som har rötter utanför Norden, att försvåra för den som fullt ut vill bli svensk medborgare och massiva nedskärningar på folkbildning och folkrörelser som står för stora delar av både kunskaper i svenska språket och kring svenska seder och värderingar.
Dessutom är fattigdom, trångboddhet och arbetslöshet större för människor som är nya i Sverige.
Hederskultur är en patriarkal sedvänja som inte har någon plats i ett modernt demokratiskt samhälle. Om vi vill utrota den så behöver vi mer integration. Vi måste bygga ett Sverige som håller ihop, där alla känner sig trygga och välkomna.
Det finns säkert fler lagar att skärpa och nog behöver både skola och socialtjänst mer resurser och starkare verktyg, men vi kommer inte lyckas ge varje barn en uppväxt i frihet om vi inte också prioriterar integration.