Kafka hade det inte heller så roligt

Processen är en absurd historia.

"LKAB:s miljöchef Linda Bjurholt brottas i likhet med författaren Franz Kafka med vissa besvärliga processer", konstaterar NSD:s politiske chefredaktör Olov Abrahamsson.

"LKAB:s miljöchef Linda Bjurholt brottas i likhet med författaren Franz Kafka med vissa besvärliga processer", konstaterar NSD:s politiske chefredaktör Olov Abrahamsson.

Foto: LKAB/TT/NSD Arkiv

Ledare2021-10-19 06:01
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

I Franz Kafkas bok "Processen" skildras hur karaktären Josef K tvingas vandra genom labyrintlika domstolar i ett absurt rättssystem.

Det är inte undra på om en och annan svensk industriföreträdare känner igen sig i Josef K:s dystra öde och nu köper T-shirten med det klassiska budskapet "Kafka hade det inte heller så roligt".

De senaste åren har jag skrivit minst ett dussin ledare om hur sega tillståndsprocesser bromsar stora investeringar och skapar problem.

Det har handlat om Kallak i Jokkmokk, Laver i Älvsbyn, Cementa på Gotland,  Kaunis Iron i Pajala och andra projekt som drabbas av en senfärdig hantering och bollas som heta potatisar mellan olika myndigheter och rättsinstanser. 

Det tar tid och kostar pengar för såväl företag som skattebetalare. Ibland blir hanteringen lika bisarr som i "Processen".

Tag bara Kaunis Irons ansökan. Bolaget skrev ihop 8 000 sidor eftersom myndigheterna ville ha en ordentlig beskrivning av all verksamhet i Kaunisvaara. Ansökan avslogs med motiveringen att den inte är "överblickbar". Om bolaget lämnat in en kortare ansökan hade den sannolikt beskrivits som "ofullständig".

Eller tag LKAB:s framtidsplaner i Kiruna. Bolaget bjöd in samtliga kirunabor till samråd, eftersom i princip alla i Kiruna berörs av förändringarna. Men då tycker mark- och miljödomstolen att det istället borde ordnas ett "särskilt samråd" för dem som har bergvärme!

Eller tag turbulensen runt Cementa. Hur har Sverige hamnat i ett läge där landet riskerar att förlora sin egen cementproduktion och istället kan tvingas att importera från ett land som Kina? Kan det verkligen ses som ett framsteg för klimatet och demokratin?

"Kafkaartat" är det minsta man kan säga och så här kan det inte fortsätta – i alla fall inte om Sverige ska vara ett land med höga ambitioner för både industri- och klimatpolitik. 

Om det ska bli några investeringar i produktionen av fossilfritt stål och järnsvamp – eller i vindkraftverk, solcellsparker, nya elnät, järnvägar, tillverkning av batterier till elfordon och annat som behövs för klara den gröna omställningen (och dessutom brådskar) – så gäller det att tillståndsprocesserna blir snabbare, mer förutsägbara och mindre resurskrävande.

Det finns en del politiska signaler som tyder på att förändringar kan vara på gång. Just nu jobbar en statlig utredning för att få till stånd modernare och effektivare miljöprövningar. Inför den socialdemokratiska partikongressen i november föreslår dessutom partistyrelsen att det ska bli enklare att öppna gruvor i Sverige.

Nu gäller det bara att snabbt omsätta dessa intentioner i verkligheten. Til syvende og sidst är det resultaten som kommer att räknas – inte de goda avsikterna.