Ledare: Julaftonsteore(M)et

I den ekonomisk-politiska debatten talas ibland om julaftonsteoremet.
Det är en beskrivning av svårigheten att välja när vi ställs inför två angelägna politiska mål.
I valet mellan exempelvis högre pensioner och ökad privat konsumtion väljer många politiker och väljare både och, och hoppas att det på något mirakulöst sätt ska ordna sig i alla fall.

Moderaterna är det parti som mest konsekvent spelar på vår benägenhet att julaftonsönska.
Kärnan i Moderaternas politik är ju att vi egentligen inte behöver välja mellan sänkta skatter och en väl fungerande välfärd.
Det Moderata julaftonsbudskapet till väljarna är att Moderaternas framtidssamhälle ser ut ungefär som det socialdemokratiska, bara med lite lägre skatter.
Partiet hävdar att skatterna kan sänkas med 10-15 procent av BNP utan några negativa konsekvenser för samhället, en minst sagt dubiös uppfattning.

Förklaringen till att M hittills lyckats komma undan med sådana påståenden är att partiet listigt delat upp resonemanget i två delar.
Först pratar de om att skatterna behöver sänkas. Välfärden är en fråga som behandlas i helt andra sammanhang.
Men välfärd och skatter hör ihop. Om vi vill ha lägre skatter går det också ut över välfärden.

Moderaterna använder som bekant uttrycket "välfärdens kärna". Redan det hissar en varningsflagg om bantade ambitioner.
Moderaterna står alltså inte längre för ett fullt utbyggt välfärdssamhälle utan för något annat, betydligt mer begränsat.

Hur mycket av dagens välfärdsåtaganden ryms i den moderata kärnan? Och hur mycket av de stora framtida behoven inom äldreomsorg och sjukvård kan klaras om Moderaterna bara är beredda att satsa på kärnan?
Det vet vi inte för det har Fredrik Reinfeldt och Anders Borg hittills sluppit att närmare förklara.

Ett litet facit finns i resultatet av de fyra åren med alliansen i regeringsställning.
Arbetslösheten i Sverige är rekordhög. Särskilt långtidsarbetslösa och ungdomar har svårt att hitta jobb.

Visst har Sverige påverkats av den internationella finanskrisen, men det förklarar inte varför arbetslösheten i Sverige under alliansåren rakat i höjden snabbare än i många andra jämförbara länder.
Att allianspartierna agerat för sent och för lite, anser även regeringens eget finanspolitiska råd.

Effekterna syns också i kommunerna där verksamheter bantas och dras in.
De rödgröna har dock ett pedagogiskt problem med att påvisa vad som hänt eftersom försämringarna i välfärden koncentrerats till utsatta grupper - arbetslösa, sjukförsäkrade, förtidspensionerade, ensamstående föräldrar - och därmed inte är så tydliga för majoriteten väljare.

Enligt julaftonsteoremet vill vi slippa välja. Men om vi låter bli att välja kommer någon annan att välja åt oss och förändra samhället med sina egna ideologiska förtecken.
Då förvandlas julaftonsteoremets dröm till en mardröm.