I dagarna har det rapporterats en del i riksmedia om fusket inom nagelvårdsbranschen. En specialgranskning som Skatteverket genomfört visade på 42 miljoner kronor i oredovisade inkomster och löner, samt tecken på utnyttjande av arbetskraft. Av 50 salonger som granskades på djupet var det dessutom hissnande 48 stycken där det fanns brister.
Skönhetsbranschen är förstås ett ämne för diskussion i allmänhet. Jag själv lägger enorma summor på frisörbesök, manikyrer, bryn, fransar, och såklart smink. Eller ja, jag lägger nog inte mer än någon annan tjej jag känner, vilket också är en del av problematiken. Att nästan alla skönhetsingrepp, vare sig det rör sig om naglar, fransförlängning eller botox, är dyrt och riktar sig närmast enbart till tjejer.
Det är förstås för att tjejer, i och med den kultur vi lever i, förväntas göra mer för att vara snygga än vad killar förväntas göra. Kraven på killar är väl närmast att ha på sig rena kläder och duscha tillräckligt ofta, även om killar såklart har andra krav på sig kopplat till utseende och machokultur.
Men första gången jag gick till en nagelsalong hade jag inte reflekterat något värst över vilka arbetsvillkor de som jobbade där hade, vad de fick i lön, och huruvida företaget betalade skatt. Jag ville ju bara ha snygga naglar och var väl dessutom i det stadie i livet då lågt pris går före kvalitet. Som många unga är!
Det är först på senare år som jag börjat greppa vilken otroligt stor marknad skönhet är. Och vilket pris andra får betala när man går till någon oseriös aktör. Ibland får kunden förstås själv betala straffet, i form av en skev läppförstoring eller liknande. Vilket för mig in på ännu en problematisk sida av skönhetsindustrin. För när något inte blivit så snyggt som man tänkt sig, ja, då kommer hånen.
För i den kultur vi lever i ska tjejer alltid vara snygga, men de ska absolut inte erkänna att de betalat för att bli så snygga. "Naturlig skönhet" hyllas och "ytlighet" bestraffas, trots att det är fysiskt omöjligt att vara "naturligt snygg" på rätt sätt i en värld som belönar ytlighet. Man förväntas lägga tid och pengar på att bli vacker, men inte prata högt om det. Tystnaden kring det skapar i sin tur en normgivande bild av att det finns tjejer som ser så fräscha ut helt "naturligt" vilket gör att så fort man (som tjej) inte har smink på sig får höra att man ser trött eller sjuk ut.
I allt detta ska man då försöka finna någon slags sund balans. Vilket förstås är omöjligt. Pengar, skönhetsideal, och krav från de kulturella normer vi lever med sätter stopp för det. Men ett steg i rätt riktning är förstås att se till att skönhetsvården du får går till på rätt sätt. Att exempelvis nagelteknologen i det här fallet är utbildad och har certifikat, samt att företaget som arbetsplats har schyssta villkor och betalar skatt.
Jag tror nämligen inte heller att lösningen helt är att bara skita i de där salongsbesöken och lägga mig på nivån med "bara" rena kläder och en dusch. Jag tycker om att göra mig fin och vara lite piffig. Även om jag analytiskt sett kan förstå att det finns en marknad som lockar mig, och som profiterar på att jag känner mig ful och glåmig, så kommer jag inte ifrån att fina naglar eller slingor i håret får mig att må bra. Och i en värld där kraven på tjejer ("Hitta en partner! Skaffa barn! Ha en karriär!") stundvis hopar sig, så måste det få vara okej att göra sådant som får en att må bra. Om än den känslan kommer av ytliga skäl.