Häromdagen gav sig en svensk direktör in i valrörelsen. Detta via en intervju i den internationella finanstidningen Financial Times.
Direktören var inte vem som helst utan Wallenbergsfärens ledare, Jacob Wallenberg.
Nu framställdes inte hans uttalanden som inlägg i den svenska valrörelsen utan som kommentarer från en finansman höjd över det politiska käbblet.
Icke desto mindre var Jacob Wallenbergs budskap klart politiskt.
Wallenberg sa sig vara oroad över en ”massiv vänstervridning” av debatten och ifrågasättanden av reformer som genomförts i Sverige de senaste decennierna.
"Om det blir en ny regering och om de ändrar reglerna – vare sig det är skatter, arbetsmarknad eller annat – den risk man då löper är att man skulle få se entreprenörer lämna landet eller välja att göra andra saker", sa Wallenberg i intervjun.
Wallenberg sköt in sin kritik mot Miljöpartiet och Vänsterpartiet, bl a V-kravet om stopp för vinster i välfärden.
"Vad vill de göra? De vill ta bort alla fria valmöjligheter som vi pratar om. De har en annan syn på statens roll. De tycker att staten ska driva saker och ting."
När Wallenberg går in i debatten är det alltså inte med en diskussion i sak utan med svepande generaliseringar och grov karikering av motståndarens ståndpunkter.
På vad bygger Jacob Wallenberg uppfattningen att entreprenörerna skulle fly landet om vi fick en socialdemokratisk regering?
Sverige har ju haft socialdemokratiska regeringar i decennier och företagandet har blomstrat. Wallenbergs uttalanden är förstås inget annat än klassisk skrämselpropaganda för att försöka förhindra en hotande valförlust för den borgerliga alliansen.
Nu är ju Jacob Wallenberg inte vilken vanlig moderat(?) partiarbetare som helst.
Han och hans familj äger stora intressen i välfärdsföretag.
När Jacob Wallenberg värnar om ”fria valmöjligheter” handlar det i hög grad om friheten för de egna välfärdsföretagen att göra stora vinster.
Jacob Wallenberg personligen och sfären har en del att förlora på tuffare tag mot vinsterna i välfärden.
Det vore mer ärligt att öppet erkänna detta egenintresse av en fortsatt borgerlig regering.
Indirekt bekräftar Wallenbergs agerande den i Almedalen uppmärksammade franske ekonomen Thomas Pikettys tes att ett starkt koncentrerat ägande riskerar att underminera demokratin.
Stora privata förmögenheter ger en liten grupp individer orimligt stort inflytande i samhället.
Effekterna av det kan vi se i USA, där många politiker dansar efter dollarmiljardärernas kampanjbidrag.
I Sverige har vi ett strängare regelverk. Pengar kan inte så direkt avgöra val.
Men Wallenbergs position som kapitalägare ger honom stor plats i det offentliga samtalet.
Självklart är det okej att Wallenberg går in i valrörelsen. Men han bör vara tydlig med sin politiska agenda och väljarna bör påminnas om att det är ett stort egenintresse han försvarar.